Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Steel Panther vann åttiotalsmatchen

Vi såg Steel Panther. Och Cinderella. Och D.A.D. Och Rick Springfield. Och Gary Moore.

Steel Panther vann åttiotalsmatchen.

Annons

Fredag eftermiddag och kväll var en enda stor åttiotalsnostalgifest. Först ut var danska D.A.D. med sångaren Jesper Binzer som verkade oerhört orolig över att publiken inte skulle förstå honom. "Förstår ni vad jag säger?", löd ungefär var tredje mening på det dansk/svenska mellansnacket. Oerhört sympatiskt och omtänksamt. Och lägg till ett antal hits, ett glatt humör och en silverklädd, Sputnikinspirerad basist med en bas som ser ut som en rymdraket och en massa eld - mycket mer kan man inte begära av en bra konsert.

Det hade surrat av rykten om sleezerockarna Steele Panther från Los Angeles och för alla som missade det riktiga 80-talet när det begav sig gavs nu möjligheten att uppleva det precis som det var. 1986 gick jag i sexan och en kille i min parallellklass sparade ruttna ägg i en glasburk och drog tjejerna i håret. Steele Panther ligger på ungefär samma mognadsnivå. Konserten är en enda stor excess i hårspray, spandex, Humlans flykt som gitarrsolo, grälla färger, mellansnack som är så sexistiskt barnsligt opolitiskt korrekt att det får Benny Hill att framstå som en jämställdhetens förkämpe. Cirkus Steele Panther gav en konsert som det kommer att talas länge om.

Cinderella – håret är borta men rösten är kvar. De var stora på den tiden när just hårspray och volymstor frilla hörde till måstena på sleezescenen. Tyvärr för Cinderella lirade de precis efter Steel Panther som, faktiskt, skåpade ut allt som sedan hände på en scen under resten av kvällen.

Rick Springfield kändes lite som en parentes. Billy Idol har förövrigt åldrats med värdighet, det var dock kanske lite si och så med rösten. Han klarade inte de höga tonerna varken i "Rebell Yell" eller i "White Wedding". Fast han måste få två tummar upp för sina försök och sin entusiasm.

Vi gillar Gary Moore. Mannen som kan hänga på en sträng i timmar och ändå få en konsertarena att vibrera så där bluesigt skönt. Problemet är att det är så tråkigt. Alltså gäsptråkigt. Att halva Sweden rock var på väg att blåsa omkull mitt i konserten kanske inte höjde stämningen nåt pinnhål heller.

Intressant för övrigt att Mr Moore öppnade spelningen med det största ur hans hitkavalkad, "Over the hills". Otur för dem som kallt räknade med att dyka upp i slutet av konserten bara för att höra den som ett förmodat extranummer.

Och så var det vädret. Stundtals spöregn, inte så kallt som SRF 2009, men till och med jämtarna grävde i ryggsäckar och väskor för att hitta tjocktröjorna. Natten mot lördagen kommenderades Sweden Rockpersonal ut för att hålla inplastade stängsel som var på väg att blåsa ut i Östersjön. På lördagseftermiddagen rasade Rockscenen av stormiga kastbyar. Som någon sa: hoppas Sweden Rock överlever två skitvädersår i rad.