Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Starkt om obändig frihetsvilja

/
  • Marika Feinsilber står för formstark scenografi och kostym. Gult scenrum, smala dörrar i raka led, gångar som lutar genom rummet och tudelade kostymer i två nyanser. Foto: Börje Gustavsson

Annons

Vilken text! Jag antecknar citat på citat på citat. Den är obändig, gör gigantiska tankesprång, hänger ändå så självklart ihop. Går inte att beskriva. Inte som den är. Måste förnimmas. Vilket går hand i hand med dess budskap: Viljan att verkligen förnimma verkligheten i nuet. Men ”man har slagit ihjäl verkligheten och gjort kunskap av den”.

På Länsbiblioteket i Östersund finns knappt 20 titlar av Stina Aronson. Hon bodde några år av sitt liv i Östersund, var folkskollärare och gift med en läkare.

Hennes genombrott som författare kom 1946 och 1949 blev hon ledamot av Samfundet De Nio. En ansenlig del av hennes titlar är idag placerade i bibliotekets magasin – bland annat ”Två skådespel” där det ena av dem är ”Syskonbädd” som spelades i Östersund i måndags kväll. Pjäsen hade urpremiär i Stockholm 1931, då för övrigt med Yngve Gamlin som scenograf. Nu sätts den upp för andra gången, tack vare Spets-projektet som framgångsrikt lyfter fram kvinnliga dramatiker ur magasin och arkiv.

Nu står Marika Feinsilber för formstark scenografi och kostym. Gult scenrum, smala dörrar i raka led, gångar som lutar genom rummet. Tudelade kostymer i två nyanser – ett tecken för konvenansens blekare utanpåmänniska och den färgstarkare, sanna inutimänniskan. Det är det som är huvudpersonen Harriets problem: inutimänniskan vill och måste ta sig ut i friheten, inte vara fängslad fru.

Allt börjar på en symbolisk och realistisk järnvägsstation där tågen går till bergen, havet, framåt och bakåt. Aldrig till ”det stackars nu som alla överger, det får stå tomt”. Där finns Harriet som rymt från nervhemmet hon placerats på av sin make, där finns Poeten som hon kanske älskar men som också han vill utreda mer än uppleva verkligheten och han som rymt från ett gallerförsett rum för att få ta del av havets överskottsluft.

Tillsammans tar de förrymda tåget mot havet där Harriet byter sin gula kappa mot en röd klänning – och ett jagat mellanland mot ett helt och fullt liv. Texten för mina tankar till Edith Södergrans dikt ”Triumf att finnas till”.

På hotellet vid havet släpper dramat sitt mer intensiva grepp om mig en stund. Lycka är – tyvärr – mindre intressant att se på än sin motsats.

Det är ingen lätt text att spela. Jenny Andreassons regi är suverän, liksom skådespelarinsatserna. Texten får föra, regi och skådespeleri följer tätt intill, lyfter upp, ger kött. Förenar obesvärat filosofiska spörsmål med buskisartad tjyv-och-polisjakt och rör sig lika obesvärat mellan dröm och verklighet. Ger skratt, spänner tanken och får mig – nästan – i gråt. För det röda fulla livet har ett slut. Nuet går inte att förlänga, den alternativa livsvägen med Poeten stängs. En gråsvart klänning, en pir vid havet och en fri havsfågel flyger projicerad över den gula väggen. Det är en sorg att det ska sluta så.

Mer läsning

Annons