Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stäng av mobilen

Annons

Varför har väntan försvunnit? Vart har den tagit vägen? Längtan, väntan. Ni vet, de där utsträckta dagarna, kanske månaderna man fick gå och vänta. På en ny cykel. På att det skulle bli sommarlov. På att bli stor.

I dessa långa sjok av väntan drömde jag fritt. Jag vilade tanken också. Jag var helt enkelt fri fast det förstod jag inte då. Det har jag förstått först nu, de senaste åren.

Det kunde vara kort väntan också (fast jag upplevde den ju som väldigt lång), väntan på en kompis som tydligen inte kom ihåg att vi hade sagt att vi skulle ses utanför Åhléns klockan tre. Kompisen trodde det var fyra. Men det visste inte jag att hon trodde. Och vi hade inga mobiler på den tiden. Och jag hade inga pengar till att ringa från en telefonautomat. Så jag stod där. Och väntade. Och jag fick bara lita på att hon skulle dyka upp. Och det gjorde hon också; bara en timme senare. Och då var jag inte arg, vi hade fattat olika bara. Sånt hände ju hela tiden.

Det finns något där som nu har försvunnit. En tillit till vännen. Och att hålla avtal. Har man sagt att man ska ses så ses man.

Nu är det inte så. Nu kan folk ringa varandra in i det sista och skissa på olika alternativ. Var är du nu? Ska vi ses där eller möter du mig på vägen? Eller, jag vet inte, jag kanske bara drar hem. Äh men jag ringer om fem minuter så får vi se! Ja sådär håller det på. Kanske är det roligare någon annanstans, men en annan kompis kanske, eller på ett annat ställe. Det skapar en osäkerhet. Vad är det för vänskap? Finns den också om vi har lite tråkigt ihop?

Till slut kanske folk bara åker omkring i tunnelbanor och bussar och pratar om att de kanske ska ses snart men sedan åker de i själva verket bara hem. Kanske. Jag tror det ibland när jag blir öronvittne till alla dessa människors privata samtal i högt tonläge.

Det är också en förnimmelse jag har att vi fått mycket sämre självkänsla och tålamod i takt med att väntan försvunnit. Det finns något tragiskt och djupt ängsligt i att prata i en mobil in i det sista tills man lite generat faktiskt ser varandra rent fysiskt. Jag finns bara om någon skickar mig ett sms. Eller om det ringer. Jag finns bara i andras ögon, det är ju förlängningen av den tanken. Jag finns bara när jag kommunicerar med en annan.

Så den utsträckta längtan efter att kommunicera med någon eller längtan efter en sak man drömmer om har försvunnit för många. Stackars alla de.

Livet försiggår ju, som jag ser det, till stor del i längtan, väntan (och för all del i alla misstag jag gjort som ju lärt mig allt jag kan). Livet försiggår också med ögonen öppna på en buss. Med öronen kanske djupt inne i musik, eller bara vilande i det tysta surret från motorn. Jag vet att jag låter som en extrem bakåtsträvare och gammal tant nu, men I’m a tant och I am proud! Min erfarenhet är nämligen att en av de få saker som ger varaktig lycka är att vara närvarande i nuet. Folk skriver ju till och med böcker om Mindfullness och grejor, det är helt vanlig närvaro, men nog så svår för många att känna tydligen.

Kanske är det också en av de svåraste sakerna för oss. Om man bara är. Om man bara är närvarande träffar man sig själv. Det kan kännas lite läskigt. Och då är det bra om man gillar den personen (sig själv). Är ni med? Ett konkret tips att börja med: stäng av mobilen ibland. Och stäm träff med en kompis på slak lina. Kanske har du tur och får vänta riktigt länge.

Mer läsning

Annons