Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ständut Blakk – ständigt på väg

/

Roger Hansson sjunger duett med sig själv som tioåring och Pär Hedman spelar fiol snabbare än någonsin. Nu är det jul(show) igen med Ständut Blakk, som åker på segertåg genom de norrländska skogarna.

Annons

Trummisen Morgan Jönsson och Pär Hedman, som spelar fiol i bandet, är sena. De övriga i bandet, sångaren Roger Hansson, gitarristen Markus Albertsson och Jonas Gladh, klaviatur, väntar otåligt i en grå foajé på Frösön för att få komma igång att repa. Det är Morgan som har nycklarna till lokalen.

Roger tittar på klockan. Om bara en timme måste han vara inne i stan igen. Minuterna går. Jonas fingrar tyst på kepsen. Marcus kommer direkt från ett husbygge, i snickarbyxor.

– Har man spelat med Pär i femton år har man säkert väntat flera månader utslagit på ett liv, säger han buttert.

Men så, som genom ett trollslag dyker plötsligt Morgan upp, Pär också. Alla skiner upp, ordningen är återställd. En knallgul korridor leder till Ständut Blakks kontor, där det minst sagt råder ett kreativt kaos.

– Välkommen till vår arbetsplats, det kan inte vara glamour överallt, säger Roger och kör igång med Queens ”We will rock you”.

För tredje året i rad sätter Ständut Blakk upp sin julshow, i år i Östersund, Sundsvall och Örnsköldsvik.

Som vanligt består föreställningen av en påse blandat med covers, egenskrivet material och egna arrangemang av kända låtar. Och så Sveriges kanske snabbaste violinist, charmtrollet Pär med fiolen. Den ungerska hetsiga danslåten ”Czardas” brukar vara ett säkert kort för att få igång en trög publik. Fast just det verkar vara det minsta problemet.

De åtta showerna på Casino i Sundsvall är utsålda sedan länge. Att de har blivit så populära där kan de säkert tacka Gatufesten för. Men det går också bra i Örnsköldsvik, Piteå och Skellefteå. Framgångsreceptet består av fullt ös: ”Från Bellman och Bach till AC/DC och U2”, som de skriver själva på hemsidan.

Gammal hederlig rock’n’roll blandas med diverse småroligheter.

– Det ska vara lite revy, säger Roger, som avslöjar att han ska sjunga duett med sig själv som tio-åring. Han är extra stolt över att en tredjedel av showen består av eget material.

– Naturligtvis tycker jag att det är kul att köra låtarna som jag skrivit själv. Det är väl det alla musiker vill, egentligen, säger han.

Fast det är lättare att livnära sig om man kan göra både och, förstås.

Förra året gjorde Ständut Blakk 140 jobb, i år blir det ungefär 100, de flesta på helgerna men även mitt i veckorna. Ett hårt jobb, men det är det värt. Jonas har tidigare spelat i dansband och kan vittna om ett värre slitgöra, och det dessutom för mindre pengar.

– Det här innebär i och för sig också mycket resor, men det ger i alla fall lön för mödan, säger han.

I Östersund på Gamla teatern är tanken att Ständut Blakk ska gästas av olika sångerskor varje kväll. Men vilka sångerskorna är förblir en hemlighet in i det sista. Lite kvinnlig fägring är i alla fall aldrig fel, tycker Jonas.

– Vi är ju fula gubbar allihop, säger han och ler.

Just nu planerar Ständut Blakk också en vårshow för en sittande publik på Storsjöteatern, och så är en ny skiva på väg. Som underhållningsband tycker Roger att de befinner sig mitt emellan Patriks Combo och Marmeladorkestern.

– Det är inte bara roligt och det är inte bara party. Jag tror att det är därför som det går så bra för oss, säger han.

Ständut Blakk bildades av Marcus i Hallen 1993. Medlemmarna har sedan dess kommit och gått. Dagens sättning har varit den samma i fem år. Roger började i bandet för elva år sedan. Fortfarande tycker han att det är lika roligt. Fast tiden i strålkastarljuset börjar ta ut sin rätt, särskilt på krogspelningarna. Från att ha partajat rätt friskt med publiken i pausen drar de sig nu gärna tillbaka bakom scenen för att bara sitta och andas.

– Så länge det går bra kommer jag att orka. Men man måste göra något nytt varje år. Om inte annat för att inte tröttna själv, säger han.

Mer läsning

Annons