Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Stadsbrus utan karta

Koreografi: Marcos Morau & La Veronal/Yossi Berg och Oded Graf, arrangör: Estrad Norr i samarbete med Scenkonstbolaget, ljusdesign Mårten K Axelsson, dansare: Stacey Aung, Fanny Barrouquère, Toby Fitzgibbons, César Garcia, Anna Jirmanova, David Nondorf, Javier Perez, Leila Verlinden, Angela Tampelloni

(Storsjöteatern)

Annons

"Men varför heter den 'Glesbygdsliv?'" Jag har inget bra svar på frågan jag får i pausen. Kvällens avslutande verk är uppkallat efter Norrdans hemstad Härnösand och det är ju en stad, inte glesbygd? Gissningsvis för att Härnösand är något mindre än italienska Siena och Köpenhamn som också blivit föremål för Marcos Moraus dansverk med utgångspunkt i platser, kanske för att norra Sveriges glesbygd är Norrdans primära turnéområde. Men att se Härnösand som glesbygd berättar onekligen något om vilket perspektiv man utgår i från.

Jag tycker att verk med utgångspunkt i platser är mycket intressanta men inte oproblematiska. Platser är lite grann som flöden i sociala medier; min plats är inte densamma som din. Moraus verk bär också vissa likheter med att titta in i någon annans flöde. Spelplatsen är en curlinghall, en sport som är stor i Härnösand, där en (i bland dubblerad) man i uniform bestämmer över de spelarklädda dansarna. Två röster ger oss lösryckta citat där vissa bildar sammanhang. Jag gissar att de är ett resultat av researchen i att hitta Härnösand; en naken man har frusit ihjäl i skogen, det ska snöa hela veckan, Mc Donalds har brunnit. Jag gillar det filmiskt drömska och undanglidande i verket som har flera starka danspartier men för mig blir helheten för splittrad. Det blir ett stadsbrus utan karta.

Kvällen inleds av två kortare verk signerade israeliska koreografiduon Yossi Berg och Oded Graf. I "Most of the day I'm out" möts en manlig och en kvinnlig dansare i vad jag läser som en hetsig kärleksrelation med cirkelrörelser och repetitiva inslag, så småningom till musik av PJ Harvey. I "Mechanical trio In a hot country" utgör två manliga och en kvinnlig dansare en symbiotisk helhet där de tre kropparna är i tät närkontakt även när de inte fysiskt rör vid varandra. Båda verken är koreografiskt detaljerat genomarbetade. Rörelsen och det fysiska står i centrum.