Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Stabila regeringar är sällsynta

Annons

Det blir inte lätt för Löfven att regera, men han är inte ensam i Europa och världen om att ha ett skakigt parlamentariskt underlag. Regeringar med egen majoritet blir allt ovanligare, och homogena regeringsunderlag är rena lyxen. I stället får vi se alltmer omaka regeringskonstellationer. Ibland går de två största partierna ihop för att få arbetsro. Men det kostar på att regera och håller de på för länge är de inte stora längre. Det ser vi i Österrike.

Nedbrytningen av det parlamentariska systemet har pågått under flera decennier, och har nu även drabbat Sverige med full kraft. Med SD i stark vågmästarposition är de traditionella blocken otillräckliga som regeringsunderlag, samtidigt som det inte finns någon beredskap för samarbete över blockgränserna.  Minoritetsregeringar lever farligt, men ibland kan de vara bästa lösningen.

Det är för- och nackdelar med både minoritetsregerande och samarbete över blockgränserna.  I båda fallen tvingas man lägga en del reformer på hyllan, vilket slätar ut partiernas profiler.  Det kan bli en fara för demokratin. Det är inte heller bra för effektiviteten i det politiska systemet om man sopar problem under mattan för husfridens skull. Uppkomsten av ytterlighetspartier är en risk vid stora koalitioner.

En blocköverskridande regering kan å andra sidan ha lättare att genomföra reformer som kräver breda och stabila majoriteter, t ex större skattereformer, reformer av pensionssystemet osv.  Det är vad koalitionen mellan högerliberaler och socialdemokrater i Nederländerna satsat på. En minoritetsregering som är flink på att identifiera samarbetsmöjligheter i parlamentet kan också klara sig bra och få en del uträttat.

Rörligare väljare innebär samtidigt möjligheter för handlingskraftiga politiker att bygga nya regeringsunderlag. I Italien har socialdemokraten Matteo Renzi framgångsrikt skakat upp det politiska etablissemanget genom ekonomiska och institutionella reformer. I Frankrike ser vi det motsatta: En stabil parlamentarisk majoritet under François Hollande förslösas genom en kraftlös politik. Politiken är viktigare än det parlamentariska utgångsläget.