Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Spännande Jennie Abrahamsson

Popfenomenet Jennie Abrahamsson visade prov på livlig och spännande popmusik under sin konsert på Storsjöteatern under lördagen.

Annons

Storsjöteaterns foajé är en perfekt plats för caféliknande sittkonserter. Att komma in från kylan och se den riggade scenen är att möta ett findukat bord. Ikväll har Jennie Abrahamson inget förband, men hon värmer publiken snabbt nog själv. Det blir knäpptyst när hon ensam sätter sig vid pianot och hänför med den nakna balladen "Leavin Ny".

Men hon faller inte i den vanliga fällan att bli statisk i den akustiska formen. I nästa nummer blir det uptempo, körer, bas och trummor på "I lost my heart".

En kort beskrivning av Norrlandsbördiga artisten Jennie Abrahamson; hon ser ut som indiepopikonen Jenny Lewis, delar röstkapacitet och låtskrivarskicklighet med Tift Merritt och har en kaxig kyla i rösten precis som Jenny Wilson eller Nico. Tack och lov att de varma texterna kyls ner, annars skulle de stundtals tenderat till smöriga.

Uppbackad på scen är hon av Johannes Berglund på bas och gitarr, Micke Häggström på slagverk och stundtals samplade körer och stråkar. Det hela blir en underbar evolution av pop eftersom ensemblen stretar åt olika håll på ett väldigt naturligt sätt. Det finns alltid ett beat och minst en melodi att vila öronen i. Publiken gör inte så mycket väsen, men verkar lika glad och engagerad som musikerna.

Mellansnacket är öppenhjärtligt med lättsamma skämt om exempelvis tjejkompisen som inte vet att hennes favoritlåt med Abrahamson är en som handlar om hur elak just hon var en gång. Kanske brås Abrahamson på Tomas Andersson Wij, som hon turnérat med och som gärna berättar essäer mellan musiken.

Hennes "Norrlandsepos" som hon kallar det, består av låtarna "Why did I leave home" och "Åträsk". I den första imponerar Abrahamson med sansat pianospel i kombination med glödande röst. Hon berättar om det gråa och trendnödiga Stockholm, hur hon kan längta hem till Norrland; "där folk inte snackar så mycket skit".

I det sista planerade numret, "What is true", distar Berglund sin akustiska gitarr och Häggström slår lite hårdare på trumskinnen. För en liten stund är Jennie Abrahamsons band en feminint frontad version av Johnossi.

Det blir ett extranummer, "Modern love", där Jennie Abrahamson spelar på de emotionella strängarna ensam vid pianot precis som vid inledningen. Hennes röst träffar lika perfekt som en akupunkturnål.

Annons