Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sorgsen Sundström fyllde teatermörkret

/
  • Mörkare än vanligt. Men mycket är ändå sig likt i Stefan Sundströms värld av naturromantik, kärlek och medmänsklighet. Foto: Håkan Luthman
  • Så långt ifrån ”Idol” man kan komma. Charmiga Little Marbles var förband och sjöng egenskrivet material, ljusa vardagsbetraktelser på rim.

Det är söndag eftermiddag och utanför Storsjöteaterns väggar köper människan sig julefrid. Innanför handlar det om tillvarons skörhet och tillkortakommanden.

Annons

Det är en fullsatt salong som möter en av Sveriges finaste rockpoeter under söndagseftermiddagen och Klubb Sams säsongsavslutning. Stefan Sundström kommer in i röd sidenskjorta och grova kängor. Konturerna av en snusdosa avtecknar sig på jeansen. Han är ute på turné med senaste plattan ”Ingenting har hänt” med en akustisk gitarr som enda sällskap. Nåja, nästan, Herr Dysterkvist är också med förstås.

Sundström är ovanligt sorgsen och resignerad. Redan i början av spelningen gör han klart för oss att det, efter det sprudlande förbandet Little Marbles, ska bli kall vinter nu. Klimatmötet i Köpenhamn gick åt fanders, likaså Saabaffären i Trollhättan. Den enda som talar med oss är tv:n. Inte undra på att ”vi glömmer och gömmer det vi drömmer om”. Upprepade gånger ber han publiken om ursäkt för att allt är så dystert, ber någon önska en lite gladare låt och lovar att komma tillbaka med helt band nästa gång.

Till en början sjunger han tillbakahållet, nästan skört. Ett tydligt Sundströmtecken lyser med sin frånvaro: Sjalen i håret är borta. Det kommer inte att bli några långa kliv över scenen i kväll, tänker man. Det blir det inte heller.

Fast jag vet inte om jag vill skriva under den stora förändring som en del recensenter har tillskrivit den ”nya” Stefan Sundström, vars senaste låtar är sprungna ur dödsångesten. Han är möjligen ännu mer eftertänksam när han, som 50-åring, betraktar livet i backspegeln. Men han är fortfarande lika arg. Det råder det ingen tvekan om.

Sundström sparkar fortfarande uppåt mot pengarna och makten. På låten ”Alla ska i jorden” sprider han som så ofta jämtställdhetens budskap, både pundare och miljonärer ska dö. På nya skivan finns också en djup sorgsenhet över människans korta stund på jorden: ”Du trodde livet var en loop, men nu skymtar du en grop”. Naturromantiken känns igen, till exempel i låten ”Skogsnäs”, liksom kärleken på ”Svängom”

Några gamla godingar bjuds det även på, däribland ”Hjärtats melodi”, ”Vissna blommor”, ”Somna lycklig” och ”Amors pilar”. Några Allan Edwall-låtar blir det förstås också.

Dessutom ägde en kapning av konserten rum. Det var befrielserörelsen i Jämtland JRA som passade på att dela ut en hedersmedalj till Sundström eftersom han inte kunde närvara vid den årliga utdelningen under Storsjöyran. En synligt rörd och glad Sundström tog emot bemärkelsen och brast ut i a cappella-sång.

Jag måste erkänna att jag då och då saknade den vilda, lite råare Sundström med Stonesriff och fuldans i går. Men hans musik, låttexter och även hans person har alltid präglats starkt av två sidor. En vemodig djuptänkare. Och en som säger ”Ta er i arslet” och gapflabbar. En man i grova kängor. Men också i röd sidenskjorta. I kväll fick vi mest se den ena sidan, men visst glimmade den andra till ibland. Och kombinationen är en riktig vinnare.

Viktigast av allt: Det finns inte många svenska artister som klarar av att skapa en sådan intimitet och närhet till sin publik i en så stor lokal som Stefan Sundström. Så visst blev det julmys, trots allt vemod.

Mer läsning

Annons