Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sorg och uppgivenhet i Lo Kauppis kvinnofängelse

/
  • Lo Kauppi står själv för Bergsprängardöttrars kongeniala scenografi där fångarna sitter fast  i hundkoppel vid den oändliga väggen med låsta arkivskåp.Foto: Sandra Charina Lundin

Precis innan paus hänger sig Angelika i sin cell i den rosa halsduk hon stickat åt sin dotterdotter. Ett barn hon aldrig fått se.

Annons

Anhållan om att få träffa dottern och hennes dotter i besökslägenheten har just blivit avslagen för andra gången. Anledning: personalbrist.

Lo Kauppis pjäs Bergsprängardöttrar, byggd på intervjuer med kvinnliga interner, är full av exempel på hur Kriminalvården avhumaniserar och snarast försvårar en återanpassning till samhället utanför. Mänsklig reaktion på att du inte längre får prata med din dotter eftersom fosterhemsfamiljen bytt till ip-telefoni? Svar: rapport och isolering. Sedan april 2008 görs nämligen en ny riskbedömning när det gäller telefonsamtal till ip-telefoner eftersom Kriminalvårdens telefonsystem inte kan kontrollera dem på samma sätt som fasta. Allt det där framgår inte i pjäsen, jag kollar upp det i efterhand eftersom jag undrar.

Bergsprängardöttrar fun-gerar på många sätt så: ett skepp kommer lastat sprängfyllt av information, berättelser, absurda exempel, sorg, vrede och uppgivenhet. Fast mera sorg och uppgivenhet än vrede.

Allt blir inte tydligt där på scenen men det som sker väcker lusten att veta mer: är det verkligen så här illa? En psykiater en gång varannan vecka för en anstalt med 100 kvinnor? Anhållan om tillstånd för allt, allt, allt. Och avslag, avslag, avslag. Gynnar det verkligen samhället att beskära människor på det sättet?

Lo Kauppis inställning är klar, i programbladet skriver hon: Fängelser som de ser ut i dag är den sämsta platsen för att återanpassas till samhället på.

På Kriminalvårdens hemsida noterar jag att det pronomen som ersätter den intagne är han. Klickar mig igenom kriminalvarden.se och noterar att samtliga bilder på fångar är män. Och visst, de är i majoritet. 93 procent av de nyintagna 2008 var män enligt Kriminalvårdens statistik. Men 7 procent, eller runt 700 stycken, var kvinnor. Det är en annan av Bergsprängardöttrars förtjänster, att uppmärksamma kvinnliga interner.

Ett minst lika viktigt ärende är relationen (eller den bristande relationen) till de som finns på utsidan. Figge Norlings vakt symboliserar medelklassamhället utanför fängelset. Mias, Rosannas, Angelikas och Helenas familjer gestaltas av telefonröster och upplästa brev. Men allra viktigast är nog de som lämnas på andra sidan. Barn som får växa upp utan sina mammor och pappor.

Scenografin är kongenial med pjäsens budskap: en golv-till-tak-vägg av gråbleka arkivlådor som rymmer privata tillhörigheter och den enorma pappersexercisen. Lådorna blir till arbetsplatser, cellinredning och till bårhus. Ur lådorna kliver människor av kött och blod. Människor som sitter fast med hundkoppel i väggen.

Jag tycker att Bergsprängardöttrar har vissa problem som teaterpjäs. Vissa scener som är inplanterade för att återge bakgrunden för internerna känns just inplanterade för att återge en bakgrund. Och vissa bakgrunder blir för tillrättalagt återberättade. De känns schematiska och minskar därför i trovärdighet. Även om de, eftersom pjäsen baseras på intervjuer, kanske faktiskt är verkligheten skulle de ha tjänat på att ha berättats i mindre doser och med färre saker utsagda. Det hade gjort pjäsen ännu starkare.

Men nu är det ju så att jag, dramaturgiska problem till trots, sitter där i teatermörkret och hulkar. Blir hudlös. En barnröst som pratar om sin mamma avslutar föreställningen samtidigt som tusentals projicerade pappersbitar av sönderrivna avslag singlar ner över arkivskåpen:

”… att jag fick träffa henne själv. Det har jag aldrig fått gjort.”

Mer läsning

Annons