Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sorg ger livsmod i Almodovar-pjäs

Annons


Med blodröda läppar och eldigt hår blickar Marie Richardson ut över Sergels torg. En reklambild med löfte om temperament i det grådeppiga landet Tröstlösa.

Ändå är det tung av sorg som hon spelar Pedro Almodovars Manuela.

-Vi bryter, något är åt helvete med din mick. Men vi ska hinna igenom scenen. Och pjäsen, och hela livet.

Philip Zandén gastar åt skådespelarna. Han regisserar till fots, kors och tvärs mellan bänkraderna i den stora teatersalongen på Stockholms stadsteater.

Även hans medarbetare har snabba fötter. Sminkbordet skjuts ut och in kommer en kohudsmönstrad soffa. En ensam möbel utgör scenografin, en åt gången i en föreställning med ofantligt många scenbyten, gjorda likt filmklipp. Några kulisser eller väggar finns inte. Soffan är en liten båt på en svart teaterocean, som på en balettscen. Manuelas lägenhet blir till bara genom ljussättningen och skådespelarnas närvaro. Känslorna ackompanjeras av musik.
Gränsen till kitsch

På gränsen till kitsch, men som bäst helt äkta och oemotståndligt starka är den spanske regissören Pedro Almodovars filmer. "Allt om min mamma" är hans kanske bästa. För den som såg filmen räcker det med att friska upp minnet på Wikipedia för att ögonen ska tåras.

Den vackra Manuela ser sin 17-årige son förolyckas samma kväll som hon, konfronterad, äntligen skulle berätta för honom om hans far. Hon hade lovat, men hinner aldrig. Efter sonens död reser hon, tung av sorg, till Barcelona för att leta efter fadern, Lola, numera hiv-smittad transvestit, som inte ens vet att han 17 år tidigare fick ett barn.

"Allt om min mamma" utspelas bland horor, nunnor, kuksugningar och transvestiter i ett färgstarkt Barcelona. Manuela får nya vänner och nytt livsmod i en värld hon för länge sedan lämnade bakom sig. Vid föreställningens slut står hon med ett nyfött barn i armarna, vars båda föräldrar dött i aids.

-Jag grät floder när jag såg filmen, berättar Marie Richardson.

-Generellt tycker jag inte man gråter lika mycket på teater som på film, men jag är kanske lite teaterskadad.
Räcker inte med en blick

Nu är hon fullt upptagen med att gestalta en människa i djup sorg. Återhållsam, rak och lite spänd gick hon nyss över scenen.

-Det är så lätt att sorg blir ett tillstånd, att man blir inkapslad. Det blir lite tråkigt att titta på en sådan människa i tre timmar, man måste ju se att hon vill leva.
Mycket smärta nu

Det är tunga roller hon spelar på Stadsteatern just nu. Även som fru Ekdal i Ibsens "Vildanden" gör hon en mamma som mister sitt barn.

-Det har varit mycket smärta nu. Fast man mår ganska bra när man jobbar med allvarliga saker. Det känns på riktigt. Man får kontakt med livet. Det känns som man gör något meningsfullt. Det kanske är en teaterklyscha att man mår bättre när man gör tragedi. Men när man gör komedi har man pressen på sig att nu måste folk skratta, här går vi inte omkring och tänker att nu måste de gråta.

Mer läsning

Annons