Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sommarkärleken – verklighet eller illusion?

/

”Det sägs att sommaren är över när Storsjöyran är över”, sa Ulf Lundell på Stortorget i somras. Sen spelade han ”Snön faller” och alla kände sig lite lagom vemodiga och sneglade förstrött upp mot himlen. Fortfarande sommar, men kanske inte så länge till. Dagen efter var det söndag och hela världen var bakis.

Annons

Nu har augusti snart rusat iväg. Och för mig kan den gärna få vara över. Augusti är en sådan där mellanmånad när man bara går och väntar på något annat. Att skolorna ska starta, att nöjeshösten ska börja. Att man äntligen ska få byta till mörkare gardiner och krypa upp i det kravlösa och lyssna på nya skivor och se nya filmer. I love it. För mig är hösten den mest energigivande och romantiska årstiden. Ändå har samhället bestämt att det är på våren och sommaren alla ska sprudla och bli helt till sig i brallorna för allt och ingenting. Så onödigt.

Jag träffade en god vän på stan härom dagen.

Jag sa: Hur är läget då?

Han sa: Jo, helt okej, egentligen. Men det blev ju ingen sommarflicka, förstås. Inte i år heller.

Och så suckade han lite, som man gör när man känner sig lite uppgiven, men inte helt nedslagen. Med tunga steg avlägsnade han sig därifrån. Med ett paket snabbmakaroner och ett köttfärspaket i plastkassen försvann han, man kunde nästan se illusionen av en sommarkärlek ligga bredvid de övriga ingredienserna och skvalpa i påsen. Som en burk krossade tomater.

Jag tänkte på det där när jag gick hemåt. Jag tänkte att det var ju attans att det inte skulle finnas någon sommarflicka åt min vän. Men sedan tänkte jag: Finns verkligen sommarförälskelsen? Jag har då aldrig haft någon sommarförälskelse. Möjligen någon ljusskygg flört med José i baren på Mallis. Men sommarförälskelse? En sådan där himlastormande sak som förvandlar asfalt till rosa moln? Skulle inte tro det.

Fast i och för sig har jag aldrig gillat Förälskelsen med stort F. Den fick mig alltid att känna mig lika skyddslös och beroende som en utsvulten fågelunge. Nej, förälskelse är trevligare när den övergår i något annat, bättre när man börjar avsluta varandras meningar och som allra bäst när man blir nyförälskad för sjuttioelfte gången – i samma person.

På samma sätt är det med sommarförälskelsen. Den är överreklamerad och mycket härligare på hösten. När jag hör mig för i bekantskapskretsen blir det ännu tydligare: Ingen av mina vänner har varit särskilt kära och galna när de förväntats vara det. Kärleken har i stället smygigt upp bakom axeln när de minst anat det. Sommarförälskelsen verkar vara en myt lika stark som att solen alltid skiner på midsommarafton. Men inte behöver vi vara ledsna för det.

För det är ju nu, när sommaren börjar se lite lagom sliten ut i vägkanterna, som man behöver kärleken och förälskelsen. Det där har filmbranschen fattat. Det är nu det blir bröllop, känslostarkt och passion på bio. Snart har bland annat ”Prinsessa”, ”Bröllopsfotografen” och ”Den enda rationella” premiär. Härligt.

Så förbanna inte mörkret, hångla i det i stället. Det finns massor av höstflickor (och höstpojkar) där ute.

Mer läsning

Annons