Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Somliga gick hellre i döden

Annons

Det är inte ofta dessa epistlar är lärorika. Oftast tragglar ni er igenom dem och är ungefär lika kloka/korkade som innan sedan ni läst och använder tidningen (eller surfplattan) till att torka upp fiskslem och fjäll efter helgens pimpelbyten.

Men nu ska det bli ändring på det. Den knapphändiga kunskap jag tillägnar mig i olika ämnen ämnar jag dela med mig. Alltså, för att göra en uppåt väggarna onödigt komplicerad utläggning betydligt mer kortfattad:

Hör eller läser jag nåt klokt eller intressant tänker jag skriva om det så att fler får veta. Delad kunskap är dubbel kunskap, typ.

Jag var egentligen ute och nätade i ett helt annat ärende när jag ramlade över kunskap som jag måste skicka vidare. 

Det gällde olika straff som utdömdes förr i tiden.

Halshuggning, hängning och sånt går ju föreställa sig. Man kan göra sig en bild av att det kan vara livsfarligt – kanske det som är meningen?

Ett straff som jag trodde var lindrigt som en tvåminutersutvisning visade sig vara bland det värsta man kunde bli dömd till.  En 28 dagars kur var mer än många klarade av. Fångar valde i vissa fall dödsstraff istället. Utgången var densamma, men det sistnämnda gick snabbare och bedömdes som lindrigare.

Man har väl efter nåt julbord tänkt att vatten och bröd skulle vara bra. Lite svält vore nog nyttigt. Kanske skulle den där magen som numera inte bara är begynnande, försvinna. Lite gammaldags jojo-bantning med andra ord.

Maximalt kunde en man på 1700-talet dömas till vatten och bröd i 28 dagar. För en kvinna var det 14 dagar som gällde.

Man ska tänka på att 1700-talets fängelser var lite annorlunda än dagens. Plastmattor var inte att tänka på utan det gamla uttrycket stampat jordgolv var nog mer passande. Ingen TV fanns det heller och hade det gjort det fanns det inga program. Det mesta var skitigt så den dryck en vatten och bröd-fånge fick var brunt och smutsigt och inte ens den tåligaste plåtmage hade en chans att klara sig. De som blev satta på vatten och bröd blev ganska snabbt utmärglade. Vatten fick de dömda dricka hur mycket de ville av, men ju mer de drack desto mer livsviktiga salter kissade de ut.

För att ytterligare ställa till ett helvete för fångarna fanns strikta regler om vad brödet fick innehålla. De brödkanter som serverades måste efter någon vecka ha varit direkt livshotande, för de fick inte bakas med några berikande salter eller nyttigt mjöl. 

Många (jag börjar bli en av dem) tjatar om att allt var bättre förr.

Det tyckte nog inte de som blev utsatta för 28:0-dieten.