Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Solweig Stuenes

/

Solweig Stuenes föddes i Lillänge, Östersund, 13 juni 1945.

Annons

Solweig var nummer tre i en syskonskara som blev sex. Hon var en levnadsglad och sprallig flicka. Solweigs första skolår var i Odenslundsskolan i Östersund, där mötte hon sin kamrat Marta som blev en livslång vänskap, som berikat Solweig under alla år.

1954 flyttade vi till Åkeräng och skolgången flyttades till Backens skola. Där framkom snart hennes stora begåvning att läsa och ta in kunskap, det föll sig naturligt att fortsätta studera i Flickskolan och därefter Allmänna läroverket i Östersund. Hon tog studenten 1966. Solweig flyttade till Uppsala för fortsatta studier inom zoologi, botanik och biologi, djur och natur hade fångat hennes stora intresse.

Vår mamma dog året efter, det var en självklarhet för Solweig att trots sin ålder av 21 år, att ta hand om småsyskonen som fick växa upp hos henne i Uppsala. Solweig fortsatte studera på Paleontologiska universitetet, hennes kunskaper om djur och växter var mycket stort. Hon kom att skriva om grundkurser i geovetenskap och guide för fältkurser och disputerade med sin avhandling, Taxonomy and palaeobiology of the Madagascan subfossil pygmy hippotami, 1991. Solweig arbetade som intendent på Paleontologiska museet, ett arbete som hon älskade, att träffa barn, ungdomar och vuxna, berätta och föreläsa om urtid till nutid.

1970 träffade hon sin älskade make Birger. Solweig och Birger fick många fina år tillsammans. Deras längtan till Jämtland, Storsjön och fjällen kom att prägla deras fritid och livsstil, att plocka bär och svamp, livsglädjen att vandra i skogen, fjällen, och hjortronmyrens mäktighet, vårda och beundra blommorna, njuta av fåglar och deras väsen.

1997 drabbades Solweig av svår sjukdom som hon tappert levde med i hopp och förtvivlan, och utan maken Birgers omtanke och kärlek skulle hennes sista år varit outhärdliga.

I år får inte Solweig tillsammans med Birger uppleva vårens uppvaknande, solen, blommorna och fågelsången.

Solweigs omtanke och generositet från minsta lilla blomma till alla oss envar, gör att saknaden och sorgen är stor, men vi minns henne med glädje och tacksamhet.

Systern Anna-Carin

Mer läsning

Annons