Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Snuskgubben Gainsbourg blir film

/
  • Originalet. Serge Gainsbourg med sin kärlek Jane Birkin som han gjorde skandal- och succélåten ”Je t’aime... moi non plus” med. De två har dottern Charlotte Gainsbourg som senast spelade huvudrollen i Lars von Triers ”Antichrist”. Foto: BONNIERS
  • Serge Gainsbourg (1928-1991) kan bäst beskrivas som Frankrikes korsning mellan Sven-Bertil Taube, Cornelis Vreeswijk och Eddie Meduza. Foto: Pressens Bild
  • Kopian. I ”Gainsbourg – Ett legendariskt liv” spelas huvudpersonen av den mycket porträttlike Eric Elmosnino. Här               tillsammans med Anna Mouglalis som Juliette Gréco. Foto: Jérôme Brézillon

Efter filmer om Piaf och Chanel kommer nu historien om en fransk ikon med både scenen och rännstenen som spelplats. ”Gainsbourg – Ett legendariskt liv” har svensk premiär på fredagen.

Annons

Det är april 1986. Någon fransk tv-tänkare har kläckt att det vore skoj att sammanföra det nya, superstjärnan Whitney Houston, med det gamla, artisten, skandalmakaren Serge Gainsbourg.

Gainsbourg, tydligt snuskgubbedrucken, retar sig på programledarens översättningar av vad som sägs. Han förtydligar vad han egentligen har för tankar om den då 22-åriga amerikanskan: ”I said I want to fuck her”.

Serge Gainsbourg föddes som Lucien Ginsburg 1928, son till ryska judar i exil i Paris. ”Båda mina föräldrar var vackra, så jag förstår inte varifrån min fulhet kommer”, skulle han säga långt senare när hans stora näsa, flottiga hår och orakade kinder blivit en del av hans varumärke.

Artisten Gainsbourg slog igenom sent. Han hade dragit sig fram på småjobb, bland annat som barpianist, och upptäcktes av en slump 1957, när hans dåvarande uppdragsgivare råkade hitta hans nerskrivna låtar. Men de första albumen passerade obemärkta.

I stället var det som kompositör för andra som Gainsbourg skulle göra sig ett namn. Kompositör för kvinnor. Han skrev låtar till Juliette Gréco, Petula Clark, Françoise Hardy och France Gall (som sjöng Gainsbourgs ”Poupée de cire poupée de son” i schlager-EM 1965).

Men framför allt till en av de allra största franska 60-talsikonerna. Serge Gainsbourgs och Brigitte Bardots romans beskrivs på Wikipedia som ”kort men het”. Den resulterade i låtar som ”Harley Davidson” och ”Bonnie and Clyde”. Det var också till Bardot som Gainsbourg skrev ”Je t’aime... moi non plus”, en låt som bäst kan beskrivas som en tonsatt orgasm. Paret spelade in låten, men Bardot fick kalla fötter och deras inspelning förblev outgiven till 1986.

Däremot gav Serge Gainsbourg ut den som en duett med sin nästa kärlek, Jane Birkin. ”Je t’aime” blev hans största hit och slog också fast hans bild som Frankrikes snuskgubbe nr 1.

År 1973 fick Gainsbourg ännu en chans att förstärka sin image när han drabbades av sin första hjärtattack. På journalisternas fråga hur han nu skulle ändra livsstil svarade han ”Jag ska öka mitt intag av alkohol och cigaretter”.

1979 kom albumet ”Aux armes et cætera” som innebar dels reggaens genombrott i Frankrike, dels nästa stora Gainsbourgskandal. Titellåten var en sarkastisk reggaeversion av den franska nationalsången Marseljäsen, ett skämt som inte uppskattades av framför allt en grupp fallskärmsjägarveteraner. Vid ett tillfälle var han nära att lynchas vid en konsert.

På 1980-talet var Gainsbourgs storhetstid över. Hans roll blev riksfyllots, dåren som dök upp här och där och gjorde bort sig. Men han var också fortsatt älskad. Frankrike är ett land som gärna förlåter sina galna konstnärer. Och 1984 visade han att han fortfarande kunde provocera med sina texter, när han spelade in låten ”Lemon incest” med den då tolvåriga dottern Charlotte.

Två år senare var det alltså dags för det famösa tv-framträdandet tillsammans med Whitney Houston, framträdandet där programledaren med lika delar hånfullhet och panik försöker släta över och säger till Houston ”Han är inte full, det är bara sådan han är, ett stort barn.”

Serge Gainsbourg avled 1991 i sviterna av sin femte hjärtattack. Hans hus i Paris är fortfarande täckt av graffiti från konstnärsvänner och fans.

Mer läsning

Annons