Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Snålskjuts i österled

/
  • Lärling och mästare vid vägkanten. Med sex års liftningserfarenhet i bagaget är Patrik Andersson redo att dela med sig av sina kunskaper till debutanten Stina Hylén.
Foto: Henrik Flygare
  • Lärling och mästare vid vägkanten. Med sex års liftningserfarenhet i bagaget är Patrik Andersson redo att dela med sig av sina kunskaper till debutanten Stina Hylén.
Foto: Henrik Flygare
  • Peter Axelsson har ibland plockat upp liftare av ren barmhärtighet. ”De som jag plockade upp sist hade haft ett rent helvete. De kom från södra Sverige och jag plockade upp dem utanför Strömsund alldeles genomblöta”.Foto: Stina Hylén
  • En upplyftande semla på Lilla Bageriet med repriser av ”På Spåret” på storbildsskärm gör att man återfår kämpaglöden inför återresan till Östersund. Foto: Stina HylénUnder det senaste året har Noomi Rapace fått flera priser, hennes man Ola Rapace har stått vid hennes sida. Foto: scanpix
  • Vildmarken lockar. Vid vissa tillfällen får man som liftare känslan att vara helt utlämnad åt sitt öde. Hur lång tid skulle det ta att gå till Stugun? Foto: Stina Hylén
  • Eivor Alander poserar stolt vid sitt fordon, som inte alltför ofta har liftare på passagerarsätet. ”Jag har nog bara plockat upp liftare en gång tidigare och då var det en tant som jag kände som skulle till Kälarne”, förklarar hon. Foto: Stina Hylén

Liftarserien tummen har tagit mig själv, Patrik Andersson, och min bastante vän Henrik Evertsson runt i länet med hjälp av en utsträckt tumme. Inför del tre i serien har Henrik begärt att få vila och därför har jag fått plocka in Stina Hylén som min liftningskollega.

Annons

Jag måste ha genomfört ett hundratal liftningar. Denna tur som ska ta oss från Östersund och rakt österut till Stugun och tillbaka, blir Stinas första liftning någonsin.

Trots hennes avsaknad av erfarenheter är det lätt för henne att resonera sig fram till en plats där vi bör placera oss för att nå målet.

Vi ställer oss intill en parkeringsficka på väg 87. Regnet hänger hotande i luften när vi upptäcker en några dagar gammal Länstidningen slängd vid vägkanten. Redan när första bilen passerar uppmanar jag Stina att behålla modet uppe för att förbereda henne för en eventuell lång väntan.

Jag ställer mig inledningsvis längst fram av oss två, med skylten ”Stugun” i händerna. Varannan bil som passerar har en takbox monterad på taket. Man kan anta att det är sportlovsfirare som har bilen fullpackad med väskor och barn och därför är mindre angelägna att plocka upp liftare.

När den tjugonde bilen passerar oss beslutar vi gemensamt att Stina ska ”fronta” för trafikanterna. De innebär alltså att hon står längst fram av oss båda. Den taktiken blir genast en succé, då en bil kör in på parkeringsfickan framför oss.

Peter Axelsson heter mannen som plockar upp oss. Vetgirigt sätter sig Stina i framsätet för att kunna ta del av all information först. Det visar sig att Peter inte är ett undantag bland de sextiotalister jag träffat; han har varit en van liftare.

– Det var liksom enda sättet att ta sig fram förut. Men det var ju säkert tjugo år sedan jag liftade sist, berättar han.

Peter har för vana att plocka upp liftare om han har möjlighet och ger oss ett tips innan vi släpps av i Lillsjöhögen.

– Skrota skylten ni har. Den kan vara lite avskräckande, påpekar han med glimten i ögat.

Personligen är jag också lite skeptisk till att delge mitt resmål för trafikanterna. Enda gången jag egentligen använt mig av det var när jag skulle från Stjørdal i Norge till Östersund. Då använde jag med framgång en skylt med texten ”SVERIGE”.

Min och Stinas skylt får sin sista vila i en papperskorg i ”centrala” Lillsjöhögen. Stina, som redan är en fullfjädrad liftare, påpekar att vi står i en uppförsbacke som inte är helt liftningsvänlig. Av den anledningen beslutar vi gemensamt att gå en bit för att hitta det ultimata liftarstråket. Det blir ett par kilometer till fots.

– Ska vi inte gå på fel sida, så vi kan lifta samtidigt? undrar Stina. Det gläder mig att hon tar egna initiativ och jag släpper rollen som hennes liftningsmentor. Vi har kommit på samma nivå och får tillfälle att under en timme någonstans i vildmarken mellan Lillsjöhögen och Stugun diskutera framtiden.

De tunga molnen spricker plötsligt upp och solen ger oss en snabb glimt av sig själv. Precis innan vi börjar lessna på vinddraget från förbipasserande fordon stannar tillslut en kvinna, Eivor Alander, som lyckligtvis ska hela vägen till Stugun. Trots sin vänlighet verkar hon vara lite skeptisk till liftning och liftare.

– Jag har mycket ungdomar omkring mig men jag skulle inte rekommendera någon att lifta, säger hon.

Varför Eivor valde att plocka upp oss kan hon dock inte svara på riktigt. Impuls? När vi svänger in i Stuguns samhälle noterar jag tiden 2 timmar och 27 minuter. Det är klart godkänt.

Efter en stärkande räkmacka och semla på ett närliggande kafé känner vi oss manade att återgå till uppdraget: återresa till Östersund.

Stina får återigen ”fronta” och framgångsreceptet ger snabba resultat. En Volkswagen passerar med en trygg högerblinkers och stannar en bit framför oss. Anna-Lena Nilsson som kör bilen vill inte vara med på bild, men är i övrigt väldigt positiv till att ha fått oss som passagerare.

Hon har många goda erfarenheter av konceptet liftning. Eftersom hon ska hela biten till Östersund hinner hon också dela med sig av några anekdoter för oss, ur hennes perspektiv, noviser.

– Jag tror att liftningen kommer att öka. Eller den borde ju rimligtvis göra det, eftersom det är färre som tar körkort nuförtiden, resonerar hon.

Vi blir sedan avsläppta utanför redaktionen, tackar för skjutsen och njuter av frihetskänslan att ha transporterats värdigt på andras vänlighet.

Mer läsning

Annons