Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Smygpremiär för Dunderklumpen – en familjär fyrtioåring

Det är märkliga skikt av dåtid och nutid, verklighet och fiktion, animerade minnesbilder och riktiga människor när "Dunderklumpen 40 år" har smygpremiär i Gåxsjö kyrka

Annons

Den 26 september har fyra decennier gått sedan filmen hade urpremiär på Sagabiografen i Strömsund. Jens Wolgers spelade sig själv som pojke, Camilla Wolgers låg och sov i sitt rum och Kerstin Wolgers satt på verandan i midsommarnatten. Alla är de på plats i Gåxsjö, Kerstin och Jens på scenen och Camilla i publiken. Det är en familjär tillställning där Åsa Danielsson, uppvuxen i grannhuset på Öhn spelar rollen som Dunderklumpen med fler, Beppes barnbarn Teodor bäddar in rummet i filmmusik och Kent Malte Malmström lockar till skratt med skånska humlor och en Enöga som helt förlorat tron på godhet.

När livescenerna spelades in 1971 fanns en storyboard, men inget manus, berättar Kerstin Wolgers, Beppe skrev replikerna efterhand. Jens Benton Wolgers berättar att han fick mutas med pannkakor och "hemska pengar" för att lämna sommarlovet på Öhn och skådespela mot tomma luften där Per Åhlins animerade figurer sedan skulle ta plats. Den vuxne Jens är sig väldigt lik och pojken som smetar in ansiktet med leverpastejsmacka på uppmaning av Blomhåret finns kvar, är bara lite större nu.

Finns kvar gör också Pellegnillot och Lejonel, de slitna, lite magiska gosedjur som Dunderklumpen ger liv och snor med sig i sin kont. Jag är bekant med Dunderklumpen sedan barnsben och har sett den många gånger med mina egna barn. Som vuxen har jag slagits av filmens långsamma och drömskt sköna tempo som skiljer sig markant mot merparten av nutidens barnfilm. Men även dåtidens kritiker klagade över bristen på dramatik i berättelsen. I jämförelse har jubileumsföreställningen ett tämligen rappt tempo där de karaktärer och sånger som också är filmens stora behållning får rum.

Det är varmt, komiskt, fint och familjärt med många påhittiga teaterlösningar och fina insatser. Men uppsättningen förhåller sig mycket till filmen som man bör ha sett för att ha behållning av det musikaliska teateräventyret.

Premiär på riktigt blir det nu på fredag den 1 augusti i Residensträdgården i Östersund.