Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Slutet på drömmen – eller bara en tillfällighet?

Annons

Jag åkte till Varberg för att få svar på en fråga.

Hur mycket fanns kvar av laget ÖFK när Modou Barrow skrivit på sitt guldkantade Premier League-kontrakt?

Den frågan spetsades till ytterligare några timmar före match när det stod klart att Jamie Hopcutt insjuknat och inte kunde delta.

Plötsligt var ÖFK:s två bästa poängspelare under säsongen borta. Två spelare som ser till att bryta mönstret på planen.

Graham Potter brukar prata om olika test för spelarna och det här blev verkligen ett.

Barrow har vi sett avgöra matcher med rena soloprestationer, men drog även på sig bevakning och kunde hitta öppna lagkamrater. Utöver tio egna mål spelade han fram till sju, bäst i ÖFK. Jamie Hopcutt har näsa för mål, har gjort åtta trots att han var skadad i våras och skjuter lika bra och gärna med bägge fötter. I en snarlik situation mot Sirius slog han till med ett välplacerat skott trots att han var rätt osynlig i övrigt. De här kvaliteterna saknades märkbart i lördags.

Jag fick i stället se ÖFK visa upp några av possession-fotbollens sämsta sidor. Bollen flyttades långsamt, oftast i sidled, och man kände sig tvungna att flytta fram så mycket folk att kontringsytorna blev enorma.

Jag är övertygad om att ÖFK är bäst i superettan på kvadraten och säkert flera andra passningsövningar. Problemet är att superettan som alla vet inte går ut på att spela kvadraten. Det är en serie där många lag spelar cyniskt och är taktiskt slipade. Det kan behövas många olika slags nycklar för att öppna sådana försvar.

Någonstans där är det också värt att fundera på vilka krav vi som tittar ska ställa. För den som följer mediabevakningen av serien står det klart att många imponeras av ÖFK. Spelidén och de tekniska kvaliteter som finns i truppen gör att allt fler höjer på ögonbrynen.

För bara två år sedan kändes det smått orealistiskt med superettan; men nu kan laget slåss om de allsvenska platserna på allvar. Då är det förstås kraftigt underkänt att få till ett (1) enda avslut på mål under 90 minuter, ett distansskott med fel fot av Dennis Widgren.

Efter landslagsuppehållet spelar ÖFK fem matcher på tre veckor. Landskrona och J-Södra borta, samt hemmamatcher mot Degerfors, Gais och Öster. Det finns en tydlig risk att flera eller alla matcher blir snarlika test i att luckra upp samlade försvar.

Då vill jag se att Emir Smajic blir mer involverad. Även om Smajic inte haft full matchform i höst har han visat att hans målskytte och egenskaper i boxen håller bra i superettan. Men då behövs det andra spelare som serverar honom med material i boxen. Andra som bryter mönstret och kan slå avgörande passningar.

Jag vet inte om jag fick något svar i Varberg, men däremot nya frågor.

Är den allsvenska drömmen såld?

Eller var det här bara en tillfällighet?