Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Slutet för friheten på nätet?

Annons

Sverige har begärt att få Wikileaks grundare Julian Assange utlämnad från Storbritannien för sexualbrott som han påstås ha begått under ett besök i Stockholm i somras. Man kan förstå om det råder en viss skepsis utomlands till de svenska misstankarna, med tanke på det rättsliga förspelet i Sverige (den förste åklagaren ville inte åtala) och vad som avslöjats av just Wikileaks om svenska tjänstemäns intima samarbete med amerikanska myndigheter i bland annat säkerhetsfrågor. Även ansedda brittiska tidningar verkar misstänka att det handlar om en komplott för att kunna lägga vantarna på Assange och stoppa fler avslöjanden om hur USA utövar påtryckningar runt om i världen.

Även om komplotteorin kan avfärdas, kvarstår frågan om vad som händer om ett eventuellt åtal mot Assange inte visar sig hålla i domstolen, eller om inte blir något åtal alls sedan den nye åklagaren hört Assange. Släpps han på fri fot eller överlämnas han till USA, om amerikanska myndigheter snickrar ihop ett åtal mot Assange för spioneri, främjande av terrorism eller något annat? Och vad återstår av Sveriges anseende som suverän nation efter en eventuell utlämning av Assange till USA? Till allt detta kommer det ansvar vi tar på oss för hans säkerhet. Men det priset får vi betala för att den svenska rättsordningen ska följas också i detta uppmärksammade fall. De svenska kvinnor som uppgett att de blivit utsatta för övergrepp av Assange har rätt att få sin sak prövad, utan tanke på de utrikespolitiska konsekvenserna för Sverige.     

Men Wikileaks avslöjanden aktualiserar större och viktigare frågor än Sveriges anseende i världen, till exempel den om hemlig diplomati och internets framtid. Det är ett ödets ironi att Assange kan ha stoppat en utveckling mot vad han själv säger sig sträva efter, nämligen att så litet som möjligt – helst inget – ska döljas för medborgarna. President Obama är själv inne på den linjen och beordrade redan på sin första dag i Vita huset en översyn av hur hemligstämpeln används av amerikanska myndigheter, hemma och utomlands. Ju färre hemligheter, desto mindre finns det att avslöja. Wikileaks avslöjanden kan slå åt andra hållet, och innebära att Obama i stället får ägna sig åt att jaga dem som av övertygelse avslöjar amerikanska hemligheter. Något som för övrigt inte är nytt i amerikansk historia. USA är ett öppet samhälle, och administrationen läcker normalt som ett såll. Vilket i det långa loppet visat sig vara nyttigt både för USA och världen.

Den största frågan av alla är dock vad som ska hända med friheten på nätet. Internet har blivit en huvudvärk för regeringar både i väst och öst. Får vi nu se en samlad attack av både demokratier och diktaturer för att begränsa friheten på nätet, genom lagar, administrativa åtgärder, påtryckningar mot nätoperatörer och så vidare? En sådan utveckling ligger också i marknadens intresse: Att sluta sina system och göra dem till envägskommunikation för underhållning och annat som är mer lönsamt än att tillhandahålla ett forum för fritt flöde av kommunikation mellan människor. Det var påtryckningar av den internationella musik- och filmbranschen som fick de svenska lagstiftarna att svälja Ipredlagen, snarare än omtanke om några svenska författare. Datalagringsdirektivet och FRA-lagen är andra steg för att övervaka medborgarnas aktiviteter på nätet.   

Kanske ser vi slutet på en epok av verklig frihet på nätet. Men det är en jättestor och jätteviktig fråga som förtjänar en egen krönika!