Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sluta tacka, tjejer!

Annons

2009 var året då Lizzie Miller visade sin slappa, oretuscherade mage i amerikanska Glamour. Kvinnor världen över skrev brev till magasinet för att tacka och berömma. Tacka och berömma chefredaktören för att vi äntligen fick se en vanlig kvinna på bild. Så långt har det alltså gått, att vi måste tacka för att någon vill stå för det som möter de flesta av oss i spegeln varje morgon.

Jag tänkte därför ta tillfället i akt, nu när vi snart hör klockorna ringa, och passa på att tacka några utvalda personer i min närhet för att de verkar vilja vara med mig trots alla mina fel och brister.

Jag vill tacka min mor, far och mina syskon för att de stått ut med mitt usla morgonhumör och min viktigpetter-mentalitet som storasyster.

Jag vill tacka mina vänner för att de tycker om mig trots att de sett alla mina dekadenta sidor. Alla mina tårar, allt mitt snor och min utsmetade mascara. Tack för att ni vill visa er ute med mig trots att jag skrattar för högt, svär lite för mycket och dessutom får tourettes när jag helst ska vara tyst som en mus.

Jag vill tacka mina kollegor för att de sett min måndagströtthet, min prestationsångest, mitt kontrollbehov och mycket av ovanstående. Tack.

Jag vill tacka mina barn för att de har sett mig köpa bullfika på Coop och fortfarande kallar mig mamma.

Mest av allt vill jag tacka min sambo för att han älskar mig trots att han sett och stått ut med allt ovanstående, plus min oretuscherade mage, i elva år.

Eller så struntar jag i att tacka. Kanske borde jag i stället säga: Take me, or leave me. Kanske borde alla tjejer lära sig att säga take me or leave me.

Vi behöver inte vara perfekta för att duga. Det är helt okej att vara svag, ledsen, klichéartad, hysterisk, till och med patetisk. Man behöver inte göra sitt bästa jämt, och man behöver aldrig ha nystädat. Jag skriver det här lika mycket till mig själv som till er. Om vi tänker efter så är det ofta just det där ”trots att” som gör att vi älskar en annan människa. Bland det bästa jag vet, är att komma hem till folk som bjuder på korv och makaroner till middag samtidigt som tvättmaskinen centrifugerar högt och ljudligt i bakgrunden. För det betyder att jag kan göra samma sak själv.

Nyligen läste jag en krönika som gick ut på att om alla bara kunde sluta sträva efter att vara så förbannat lyckade hela tiden så skulle fler vara lyckliga, på riktigt.

Jag instämmer.

Dessutom vill jag säga till er alla, min familj, mina vänner och mina kollegor: Jag tycker om er precis som ni är. Och det behöver ni aldrig någonsin tacka mig för. Gott nytt år!

Mer läsning

Annons