Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sluta fega i utrikespolitiken!

Annons

Utrikespolitiken kom helt bort i valrörelsen, bortsett från en liten skärmytsling när de rödgröna sent omsider kom överens om att den svenska truppen i Afghanistan ska dras tillbaka innan USA hunnit inleda återtåget. Något som socialdemokraterna kunde ha bestämt sig för redan för ett år sedan, i stället för att gå med på en fördubbling av styrkan. Nu blev intrycket att det är Vänsterpartiet som styr de rödgrönas utrikespolitik.

Velandet i Afghanistanfrågan gav dessutom Sverigedemokraterna en möjlighet att skära pipor i vassen. Det fattas nu bara att Miljöpartiet eller, gud förbjude, socialdemokraterna gör upp med de borgerliga om att fortsätta låta de svenska försvarsmiljonerna rulla i ett land där svenska soldater aldrig borde ha satt sin fot.

Det finns de som hävdar att Sverige inte behöver någon utrikespolitik eftersom vi är med i EU. Men EU har ingen utrikespolitik, och det finns ingen anledning att överlämna våra internationella ställningstaganden till ett ofärdigt och lamslaget EU, som inte ens kan ordna upp de europeiska romernas situation, än mindre ta hand om flyktingarna från Afrika, Afghanistan och Mellanöstern på ett anständigt vis.  

På den borgerliga kanten menar man att Sverige inte behöver någon utrikespolitik eftersom vi har Carl Bildt. Han är ju så känd och respekterad i världen att vi tryggt kan lägga allt i hans händer. Problemet är att ingen vet vad Bildt gör. Tjänstemännen på UD läser ivrigt hans blogg för att se var han befinner sig, och vad han tycker i dagsaktuella frågor. Det är lättare att säga vad Bildt inte gör. Han visar sig ogärna i FN och han engagerar sig inte i nedrustningsfrågor, och Afrika och Latinamerika tycks inte finnas på hans jordglob. Bildt fortsätter av allt att döma sin mobila enmansshow, även om regeringen måste stödja sig på ett parti med nynazistiska rötter.

Folkpartiet och centern, som har haft duktiga utrikesministrar som Hans Blix och Karin Söder, har helt abdikerat på utrikespolitikens område, eller – som Folkpartiet - valt en militant Natolinje. Folkpartiet har fått ta hand om EU- och invandringsfrågorna, men har inte ställt upp för vare sig romerna eller våra invandrare. Helt i linje med sin chef Reinfeldt som inte ville ta upp frågan om den franska polisens raider mot zigenarläger med sin konservative partivän Sarkozy.

Oppositionen då? Hade Socialdemokraterna haft mode t och orken att lyfta upp utrikespolitiken på valrörelsens agenda, hade den stroppige Carl Bildt knappast vågat vägra att ställa upp i en utrikespolitisk debatt med Urban Ahlin. Nu sågs utrikespolitiken som en icke-fråga i valrörelsen, och Bildt & Co räknade kallt med att ingen skulle protestera mot att oppositionen behandlades så nonchalant.

Det finns en stark känsla för global rättvisa, fred och säkerhet med andra medel än militära bland socialdemokratins gräsrötter. Engagemanget för fred och rättvisa i världen hör till partiets stoltaste traditioner och är en viktig del av dess identitet.

Nästan inget av detta har synts till i årets socialdemokratiska valrörelse.

Det blir en viktig uppgift för partiets ledning (hur den nu ska se ut) att i fortsatt opposition formulera ett tydligt socialdemokratiskt alternativ till den borgerliga politiken på detta område, och att återställa det folkliga inflytandet över utrikespolitiken. Annars tappar Socialdemokraterna ännu fler av de sista entusiasterna, och får svårt att knyta till sig nya generationer som vill ha något mer än slopad pensionärsskatt engagera sig för.