Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Slumpstyrt måleri, äkta collage, samstämd grafik

Annons

Galleri Bolin

Galleri Bolin visar en spännande utställning där Klas Eriksson samsas med pseudonymen Ekta.

Klas Erikssons projekt presenteras i första rummet. Jag blir grymt imponerad av hans verk. Utställningen hanterar högaktuella frågor kring konstnärens roll och galleristens styre och makt.

Klas Eriksson berättar om när han blev inbjuden att ställa ut på Bolins och presenterade sin utställningsidé, som innefattade performance, videoverk och installationer, för galleristen. Förslaget fick avslag och han fick fundera om.

Resultatet blev ett projekt där han bjöd in konstnärspartnern Fredrik Jansson (som på grund av rädsla för cryptoparasiten tyvärr inte närvarade vid vernissagen) att hjälpa till och skapa konst med slumpens hjälp.

De stora målningarna kom till genom att en tärning med symboler för färg och form kastades genom hela ateljérummet. Resultatet är estetiskt bildskönt och fulla av harmoni. Klas berättar också att de själva blev överraskade av hur finstämda och balanserade målningarna blev.

Jag läser på ett av verken att det är galleristen som satt priserna. Dock kan inte Klas låta bli blanda sig i just den diskussionen då de inte var riktigt överens:

– Mitt konstnärskap är som sadomasochism utan sexet, säger han. Kärnan i experimentet är egentligen hur mycket man kan kompromissa i konstvärlden utan att förlora sig själv?

Målningarnas titlar berättar hur lång tid det har tagit att måla dem. Det här experimentella projektet som börjat i Stockholm Iaspis ateljé kommer att presenteras i en bilaga där allt från tid till konstnärernas timlön för målningarna samt för utställningen kommer att finnas med.

Riddare som genom sin konst för konstnärernas talan är hedervärda och borde kanske både rättvisemärkas och kravloggas. Det är även lämpligt att äntligen konstatera att stereotypen är död och att vi konstnärer lever vanliga liv där både hyra och mat ska betalas. Det är dags att sluta jobba gratis.

Den intressantaste utställningen detta år. Behöver jag skriva ”gå och se”?

Ektas måleri och collage handlar på det hela taget om att hitta glöden och lita på sin magkänsla, att den finns där utan att vara för övertydlig.

– Jag har just ställt ut i Göteborg på ett väldigt kommersiellt galleri. Det kändes ovant då jag tidigare ställt ut på konstnärsdrivna gallerier, säger han.

– Efter utställningens slut var jag lite opeppad. Men mina nya verk håller på att bli friare och jag har äntligen kommit förbi masken/ansiktet i mina bilder som jag tycker blir för övertydliga.

– Jag vill ha en bättre smak i munnen efter att ha visat min konst och inte tänka strategiskt.

Jag tycker att Ekta lyckas med sitt uppsåt. Hans del av gallerilokalen känns äkta och spännande. Jag får även veta att han ska genomföra en performance då han ska slipa bort en målning och dammsuga upp slipdammet och hälla det i en glasvas som sedan får stå som ett altare på ett podium längst in på galleriet tillsammans med andra kära porslinsfigurer. Det krävs distans för att göra en sådan sak. Budskapet blir tydligt och ger utställningen en dimension till av objektkonst som tar upp ämnen som förgänglighet och självsabotage.

Bra initiativ, Bolin, med dessa lovande och inspirerande konstnärer.

Ahlbergshallen

På Ahlbergshallen visar Elisabeth Athle, Kersti Grönlund och Kristina Wrang sina alster. Deras verk samtalar bra och upplevs som en förlängning av dem själva eftersom deras gruppdynamik är så harmonisk.

Kristina Wrangs tryck på plexiglas är en höjdpunkt, deras lekfullhet och experimentlust genomsyrar utställningen.

Elisabeths Athles maskrosbilder är förstorade och titlarna är viktiga för att få en referens till vad bilderna handlar om. En dubbelhet för maskrosen som är ett ogräs men även har något som lockar. En hyllning till den tilltufsade och hatade blomman.

Det blir effektfullt när Kersti Grönlund syr med röd tråd i sina bilder, respektlöst befriande mot det vita pappret.

Utställningen är fräsch, välhängd. Den ger energi och lätthet i själen.