Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Slumdog millionaire

/
  • Precis som rollfiguren Jamal Malik (Dev Patel) har filmen ”Slumdog millionaire” blivit en osannolik saga. En saga som kulminerade i hela åtta Oscars. Foto: Scanpix

Genre: Drama
Premiär: 6 mars 2009
Med: Dev Patel, Anil Kapoor, Freida Pinto
Regi: Danny Boyle
Speltid: 2 tim
Censur: 15 år
Betyg: 3

Annons

”What’s the big deal? Why do people like it?” undrar signaturen farcoat som kommenterat ”Slumdog millionaire” på filmsajten imdb. Man kan riktigt höra hjälplösheten och desperationen i hans fråga.

Det finns ett svar. Vi återkommer till det.

Men låt oss först konstatera att det ÄR en big deal. Folk GILLAR filmen. De inte bara gillar den, de säger att de älskar den, att den får dem att vilja sätta en färgklick mellan ögonen och flytta till Indien. De ger den åtta Oscars. De vill starta föreningar och föda filmens barn; tre mellanstora svenska kommuner har redan hört av sig för att bli vänort till ”Slumdog millionaire”.

Andra reagerar som farcoat. Och som jag. Lämnar filmen med känslan att den var helt okej, liksom. Men med frågan om vad den stora dealen är, och med stora invändningar.

Till exempel mot den insmickrande storyn. Här ska det berättas framgångssaga om en man vars liv börjar på slumkvarterens utedass men som tar sig ända fram till heta stolen på ”Vem vill bli miljonär”. På vägen passerar han kärlek, gangsters, religionskrig, sprucken vänskap, blixtar och dunder, ekonomiska under. Hela Indiens nutidshistoria ska speglas i mikroperspektiv.

Till exempel mot de svulstiga gesterna. ”Slumdog millionaire” brakar på med subtiliteten hos en stridselefant. Ända ner i slummen och fattigdomen har filmen en kitschig ton av gurkmeja. Man får känslan att till och med cateringkakorna försetts med ett extra lager glasyr.

Till exempel det pompösa filmfotot, klippningen och musiken. ”Slumdog” börjar med några rätt gräsliga tortyrscener och försöker, trots allt, berätta en historia som bottnar längst ner i Indiens sociala vulkankrater. Ändå måste eftertexterna, eftersom det handlar om Indien, förstås tryfferas med ett sångnummer i Bollywoodstil.

Att regissera är att välja. Vill man berätta om slum, fattigdom och förnedring eller vill man vara en snajdig sång- och dansman? Danny Boyle har valt allt och därmed fegt smitit från valet.

Men vänta nu: Framgångssaga, svulstighet, sång och dans, kärlek, mannen av folket som mot alla odds blir allas hjälte – det låter ju som värsta sortens Hollywoodkitsch?

Ja? Vem tror du att det är som delar ut Oscar? Horace Engdahl?

Mer läsning

Annons