Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord: Bo Kristiansson, Östra Vålådalen

"BjörnBosse" har gått i ide för gott. Ja, så skulle jag vilja hedra denne entusiast som jag, under dryga 40 år, haft glädje att ha som en av mina absolut bästa vänner.

Annons

Vi träffades i Stockholm. Jag, anställd på Sveriges bästa radio, Bosse som tidningsutkörare. Men, redan då berättade han för mig att hans längtan stod till de nordliga delarna av Skandinavien.

Bosse var fast beslutsam att bli naturfilmare. Hans första projekt, att som ljudtekniker dokumentera en i Finland sällsynt fågel, Blåstjärten, lyckades. Därefter siktade Bosse in sig på ugglor. Svårt, ja, men för "lillbrorsan" som jag redan då kallade honom, alls inte omöjligt.

Snart nog blev det de stora rovdjuren, med björnen i fokus, som tog all hans fritid. Inte många tidningar blev nu distribuerade. Hans mesta tid var bakom kameran ute i det vilda.

När jag, någon gång på 70- eller tidiga 80-talet höll på med min film om fjällräv hade Bosse siktet inställt på Sarek och en monografi om järven. Undertecknad, som för tillfället befann mig i Vålådalsfjällen, meddelade då att "Varför Sarek? Här finns järv så det räcker". Bosse, som för tillfället slagit ner sina bopålar i Strömsund, kom direkt. Redan första kvällen, nu får du Ann-Mari, Bosses livskamrat, korrigera mig om jag har fel, men jag vill minnas att ni redan då fick upp ögonen för varandra. Resten är, som man brukar säga, historia. Jag känner mig i alla fall delaktig i händelseförloppet.

Bosse blev, så småningom, allt mer förknippad för den svenska tevepubliken som "BjörnBosse". Både med den bruna likväl som den vita. 1995 reste min fru Ylva och jag, tillsammans med en mängd vänner, däribland Bosse och hans livskamrat Ann-Mari, runt Svalbard på vår bröllopsresa. Den, som enligt Ylvas önskan, skulle gå till en plats med mycket sol. Det gjorde den. Redan då syntes i Bosses ögon att detta var hans liv. Många turer till denna nordliga del blev det sedan för vår vän, likväl som många säsonger i östra Finland i björngömslen. Den idén tog han sedan med sig hem till Vålådalen och hemmamarkerna.

Jag beundrar, på många sätt, hans entusiasm. Han var tidningsutköraren i Stockholm som hade en dröm. En dröm han förverkligade på bästa sätt. Inte allom givet. Men, som sagt, nu har Bosse gått i ide för gott och mina tankar går till Ann-Mari med familj uppe i Östra Vålådalen. Vi saknar alla honom och hans, in i det sista, energi att sprida kunskap om våra stora rovdjur. Vila i ro, "lillbrorsan".

Vännen Ingemar Lind,

Tänndalen, västra Härjedalen

Mer läsning

Annons