Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Betraktelse: I Guds största och härligaste tempel

Sommarbetraktelse apropå hundraårsfirande av Sonfjällets nationalpark.

Annons

”Ödemarkens beten frodas, höjderna klär sig i jubel”. (Psaltaren 65:13)

När vi lyfter våra ögon upp mot Sonfjället och andra höjder ser vi att solen ännu har snölegor att tina bort. Men med alla våra sinnen registrerar vi också den slösande skönheten och rikedomen i fjäll och skogar. ”Se hur i prydning jorden står, se hur för dig och mig hon får så underbara håvor”.

Vi har inte svårt att göra psalmens ord till våra. Myggen och knotten får vi fördra. ”Utan dem kunde vi börja inbilla oss att vi redan är i paradiset, men utan dem skulle det heller inte vara så likt paradiset som det är”, filosoferade min morfar en gång. Jag tror att själve kung Salomo skulle ha gett honom rätt.

Här är Guds största och härligaste tempel. Här är sol, vindar, vatten och vågor, hans präster och tjänare!” Så utbrast Jon Fjällgren i Anådalen, när han spanade över fjällsluttningen, där hjorden betade tryggt. Den gamle nomaden var också besjälad av tanken att Gud har gett oss naturen i alla dess skiftande former. Naturen bär helighetens stämpel. Vi har rätt att bruka den, inte förbruka den. Och du och jag, som är skapade till Guds avbild, är satta till förvaltare och vårdare av hans verk.

Nu ringer naturens väckarklocka allt oftare. Det är en varningens signal som uppmanar: ”Människa, gå varsammare fram på jorden du ärvde!” Vi är livets medgäster på jorden. Vi står inte över utan under skapelsens lagar. Och vi har ett gemensamt arv att lämna vidare till nya släktled: marken under våra fötter, luften vi andas, vattnet som släcker vår törst. Gode Gud, tack för skönheten och rikedomen i din skapelse. Hjälp oss att besinna vårt ansvar för allt som är sårbart i fjäll och skogar, myrar och sjöar. Amen.

Bo Lundmark

Mer läsning

Annons