Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Skottlösdag i älgskogen

Tålamod är verkligen en älgjägares bästa vän.

Startskottet har fyrats av för årets älgjakt, och det blev en jaktstart som bjöd på så väl nervkittlande spänning, besvikelser som kära gamla jakthistorier.

Annons

Skogarna runt Ytterocke såg på håll ut att vara, ja just det, trädbeklädda skogar. Men när Länstidningen gav sig ut bland dessa tätbevuxna, mossbeklädda träskliknande marker visade det sig att den inte bara bjöd på blöta skor utan också en hel del spänning.

Under måndags morgonen gav sig Ytterocke östra jaktlag ut här. Anledningen? Starten hade gått på en förhoppningsvis framgångsrik älgjakt.

Lotta Henriksson var en av några jaktgäster i laget den här dagen. Kort sagt, Lotta betalar jaktlaget för att få vara med och jaga.

– Man kan egentligen säga att jag går minus på det här, men det gör ingenting, säger hon och skrattar.

Lotta skulle under dagen sitta på pass och spana efter älg. Förhoppningsvis skulle även älgen komma så pass nära henne att hon kunde skjuta den.

För en som aldrig tidigare har deltagit på en jakt låter ju det där med att sitta på pass som spännande. Men de tankarna fick jag omvärdera ganska snabbt.

Väntan blev lång, väldigt lång och väldigt kall. Lotta försökte så gott det gick, i ett jakttorn, att göra värmande rörelser. Men så knakade det till i skogen. Lotta blev på spänd, kollade åt det hållet som ljudet kom från. Men så ingenting, och väntan, ja den bara fortsatte.

Men en som verkligen kan konstatera att det faktiskt finns älg i dessa skogar är Per Albertsson. Per är 82 år och började jaga för första gången 1953, ett år senare sköt han sin första älg.

– Ja man börjar ju fundera om han rymt från museet, skrattar jägaren Evert Halvarsson.

– Jag sköt en älg som stod 280 meter bort en gång. Vi stegade efteråt så det är så. Men du, skryt lite lagom va, säger Per Albertsson och ler.

Vi begav oss ut i jaktmarkerna igen. Men den här gången fick det bli med hundföraren Rolf Henriksson. Via en gps vet han exakt var hans hund är någonstans. Så plötsligt, hunden får vittring och sticker i väg. Efter en liten stund börjar den skälla, hunden har hittat en älg.

På gps kunde vi se hur hunden bara rörde sig litegrann, vi hörde att den skällde så vi började sakta, sakta och tyst att smyga oss närmare. Stövlarna sjönk ner i myrens vatten, grenar som inte fick rispa en på jackan gjorde det ändå. Vi försökte röra oss när hunden skällde och stanna när hunden var tyst.

En och en halv timme senare var vi så pass nära att Rolf fick en skymt av älgen. Det knakade till rejält i skogen, men vegetationen var för tät. Rolf fick inget bra sikte på älgen och till råga på allt upptäckte älgen oss. Älgen sprang i väg och hunden med den.

– Ja men lite spänning fick ni ju alltid uppleva, det var nära där. Men, äh man kan ju inte lyckas varje gång. Nu blir det till att försöka hitta hunden då, säger han och ler.