Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skoningslös saklighet om hatbrott tar järngrepp

Annons

Med sin skoningslösa saklighet tar ”No Tears for Queers” ett järngrepp om mig. Uppsättningen baseras på Johan Hiltons (Expressens nuvarande biträdande kulturchef) reportagebok från 2005 med samma namn. Under loppet av en timma och tjugo minuter gestaltar fyra skådespelare tre obarmhärtiga mord på homosexuella män, ett amerikanskt och två svenska. De fyra skådespelarna är skickliga på att med små exakta medel gestalta mängden av karaktärer.

Tre städer zoomas in, outhärdliga händelser läggs till turistbroschyrernas anekdotiska beskrivningar. Förändrar bilden av amerikanska Laramie, Wyoming, ekorrarnas och cowboysarnas stad med live and let live-mentalitet och så en natt två white trash-killar som mördar Matthew Shepard med grymt övervåld. Ger en annan bild av Katrineholm där Johan Pettersson mördas av den man han ger sitt telefonnummer. Lägger till satanisk tortyr av homosexuelle Josef Ben Meddour till Göteborgs image som de goa gubbarnas och salta vindarnas hemstad. Det finns andra faktorer som spelar in i morden. Ingen är ju (självklart men tål att påpekas) bara homosexuell. Men de mördades läggning är avgörande i det som hänt. Den utgör ett hot mot förövarnas manlighet eller ses som uttryck för svaghet, gör dem till ”lätta offer” alternativt ger mördarna ”rätt att läxa upp dem”. Blir en ursäkt för besinningslöst våld.

”No Tears for Queers” är full av starka scener. Kanske allra mest obehaglig den när korthuggna händelser radas på varandra: det här är långt ifrån tre isolerade fall. Någonstans i Sverige får en homosexuell person lappar i brevlådan med texten ”Sug min fitta”, i en lägenhet i Umeå ett avhugget huvud på en vit piedestal, en sjuttonåring hotas till livet av sin pappa när hon berättar att hon är lesbisk, korthuggen nyhetsnotis läggs till notis, till notis, till notis. Papper flyger genom luften, formar ett mycket obehagligt mönster av hat mot det svarta golvet. Varför, varför, varför är det ett mönster som så sällan blir synligt?

Det är lättare att skjuta det som hänt ifrån sig när obehagligheter inträffar på andra sidan Atlanten. Men här knyts raskt amerikanske baptistpastorn som vill ha dödsstraff för bögar ihop med kompisar som Åke Green och Ulf Ekman, Laramie med Katrineholm och Göteborg. Här skjuts också de ”oskyldiga” fikarumsskämten i sank.

I återkommande scener levereras skämt om marginaliserade grupper (homosexuella, mörkhyade, blondiner, kvinnor) som skottsalvor där ammunitionen är prinsesstårta som sprutar över första bänkradens fötter i allt mer hysteriskt anspända skratt. Korta koreografier/mellanscener utforskar normer i rörelsemönster och ord. Det blir komiskt när peka-med-hela-handen-macho-rösten kombineras med feminint fjolliga rörelser och mellanmjölk gifter sig med porrfilm.

”No Tears for Queers” är mycket. Den är ett exakt och förbannat debattinlägg om sakernas tillstånd som engagerar. Dramatisering och regi skapar ett självständigt teaterstycke i sin egen rätt. Det är bra teater som gör mig berörd. Illa berörd. Uppsättningen spelas för skolorna i Östersund under veckan med en offentlig föreställning på torsdag kväll. Gå och se.