Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Skolan som fri marknad blev en återvändsgränd

I december 2013 slog ett nytt ord ner som en bomb i den svenska vardagsvokabulären: Pisa. Visst kände 15-åriga elever och lärare till ordet. Det var ju de som tragglat sig igenom mängder av nationella prov som ligger till grund för den årliga kunskapsmätningen. Men Pisa-resultatet var en chock. Svenska elever visade på sämst kunskapsutveckling i hela OECD, och den svenska skolan behövde räddas.

Men det som ska räddas måste förstås. I veckan presenterade OECD sin rapport för regeringen där de pekar på trender som har bidragit till utvecklingen.

För en gång skull står båda politiska blocken i skamvrån och tvingas ta till sig ett helikopterperspektiv från en utomstående auktoritet.

OECD:s Pisa-ansvarige, Andreas Schleicher, inleder presskonferensen med att berätta att han som ung student i Tyskland använde Svenska skolan som en kvalitetsmarkör i den internationella statistiken. Men något hände i början av 2000-talet för att sedan gradvis försämras: Det svenska skolsystemet tappade sin själ när skolor började konkurrera om elever genom attraktiva byggnader, närheten till köpcentrum eller tekniska prylar som en egen dator.

Inom loppet av några år gick Sverige från att ha ett av världens mest enhetliga skolsystem, till ett skolsystem med mycket liten central kontroll.

Eleven blev en kund med en pengapåse knuten till sig genom det fria skolvalet. Den skola som lyckades attrahera flest elever fick flest pengapåsar. Segregationen i den svenska skolan skenade, men utan möjlighet att styra resurser dit de behövdes som mest.

För att komma till rätta med problemet menar OECD att skolsystemet måste göras mer likriktigt, och kommuner, kommunala skolor och friskolor måste samarbeta mer med varandra. Resurser finns, men de måste användas smartare och med syfte att jämna ut sociala skillnader.

Det är en stor brasklapp mot en skolpolitik som sett den fria marknaden som den gyllene vägen till elevers kunskapsutveckling. Valfriheten är inte särskilt fri när den leder till en återvändsgränd.

Men vi får inte heller stirra oss blinda på driftsformen. Kunskapstappet bottnar lika mycket i kvalitén på undervisningen. Lärarnas och rektorernas status måste höjas. Det kräver både högre löner, större karriärmöjligheter och högre krav på lärarutbildningarna.

OECD kommer med flera goda råd baserade på jämförelser med andra länder. Förhoppningsvis tar regeringen till sig dem för att sätta svenska skolan på rätt kurs igen.

Jag kan dock inte hjälpa att känna en viss oro för att vi ser Pisas kunskapsmätning som den enda sanningen om svenska skolan. Kina lyfts exempelvis ofta fram som ett föredöme i kunskapsmätningar, men till vilket pris för barnen? Enligt Tore Persson från Folkbildningsrådet har kinesiska skolan samma pedagogik som vi hade i Sverige på 50-talet. Den kinesiska skolan rymmer hård disciplin från tidig ålder, med många timmar både i skolbänken och hemma med läxorna.

Det måste finnas en gyllene medelväg där kunskapsutvecklingen pekar uppåt, utan att för den delen tvinga in barn i ett skolsystem som inspirerats av arbetslinjen.