Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skildrar riktiga människor i riktiga konflikter

Film: Hämnden

Originaltitel: Haevnen

Genre: Drama

Premiär: 1 oktober 2010

Med: Mikael Persbrandt, Ulrich Thomsen, Trine Dyrholm med flera

Regi: Susanne Bier

Speltid: 1 tim 57 min

Censur: 15 år

Annons

En pappa och en son famlar efter varandra i tomrummet efter mammans död. En blodig incident i skolan får pappan att försöka höja förnuftets röst:

"Om du slår honom så slår han dig och så slår du honom. Det är så krig börjar".

Sonen svarar: "Inte om jag slår tillräckligt hårt".

En svensk läkare arbetar på ett flyktingläger i östra Afrika. Varje dag ser han konsekvenserna av någon som slår och någon annan som inte slår tillbaka. Han talar fredens språk, men det är bara en sprucken viskning mot krigets rytande. Var går hans gräns? När har han vänt andra kinden till så länge att den förvandlats till ett öppet sår?

Susanne Biers "Hämnden" är en film som man inte kan föreställa sig gjord i Sverige. Den tar upp brännande ämnen och talar om dem med ett rakt, helt okonstlat tonfall. Den skildrar riktiga människor i riktiga konflikter. Våldets malström som hotar att dra ner alla livsformer i närheten. Den är snudd på ett mästerverk.

Mikael Persbrandt spelar läkaren på ett så självklart sätt, med all den sårbara pondus han förvärvat av ett liv i strålkastaren. Om jag någonsin blir skjuten i Darfur är det Persbrandt som jag vill ska sy ihop mig igen. Hans spel får övriga vuxenskådespelare - Danmarks finest - att förblekna. De enda han inte lyckas överglänsa är barnen. Inte sedan "Låt den rätte komma in" har jag sett bättre barnskådespeleri.

"Hämnden" är också det danska manusgeniet Anders Thomas Jensens film. Men framför allt är den Susanne Biers. Den enda skandinaviske regissör som är i närheten av henne är Lars von Trier - men det var ett tag sedan - och Ruben Östlund - men det dröjer ett tag. Bier går lika friktionsfritt in i det futtiga, solkiga vardagsvåldet som i det stora, det som bränner länder, våldtar kvinnor och förvandlar män till djur.

Susanne Biers mästerskap ligger inte minst i att hon ställer de viktigaste frågorna men inte är frestad att ge några svar. Ett svar är hämnd. Det kanske finns andra. Men då är det upp till oss själva att hitta dem.