Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Skiffer på rätoromanska

Dynamiskt skiffer som samhällsmetafor. Det är en utgångspunkt för "Plattamorta" som hade Sverigepremiär i Östersund i går kväll.

Annons

Det rör på sig. Inom loppet av några veckor har Östersundspubliken kunnat se Norrdans experimentella "In the middle of nowhere", Maria Nilsson Wallers två solon "Stream" och "Walker" och nu i går kväll, den offentliga Sverigepremiären av nya kompaniet Six Feet Overs "Plattamorta". Ännu en offentlig föreställning ges på Flavia Devonas hemmascen Härjedalens kulturcentrum i Lillhärdal på torsdag. Urpremiären var i Schweiz i mars och i maj väntar turné i Norge.

Den uttalade utgångspunkten för verket är bergarten skiffer, plattamorta på rätoromanska, och hur dess struktur av lager på lager gör den samtidigt stabil och dynamisk – något som kan ses som en metafor för ett samhälle där många individer blir starka tillsammans men helheten varierar i styrka.

Jag uppskattar att få nycklar till ett verk, men för min del blir det snarare så här att blicken låses fast än att jag själv får låsa upp dörren till verket. Ögat söker förbiilande tecken på utgångspunkter (det specifika skiffret och den väl breda metaforen samhället) i stället för att bygga en egen mening.

Scenrummet är rent och blekgrått, en färg som går igen i ett plagg hos varje dansare. Långa grå tyger sveper nära golvet i två fläktars artificiella vind. Ljuset låter dansarna måla blåa och svarta skuggor på väggen. Ljussättningen karakteriseras av tydliga brott: det nyss isblå kan bli vitt för att i ett slag bli varmgult eller orange. Ljudet är uppbyggt av samma tydliga växlingar: en tysk röst, en fransk röst, gurglande ljud och dova läten, en flöjt, disharmonier, munkars sång och filmiskt svängande musik som sätter spår i rörelsen.

Allt börjar i en mycket låg, krälande tyngdpunkt där två dansare söker varandra. Men något hindrar, ett skarpt brott i den dynamiska ytan. Den tredje dansaren in, förflyttar en av de lealösa kropparna. Koreografin växlar mellan det mest individuella: en ensam dansare i skarpt avgränsad strålkastarcirkel och de tre dansarna i stark samklang med gemensamma rörelser utförda i skilda tempon eller i en rörlig massa.

Det är tre skickliga dansare i en intensiv koreografi om 45 minuter.

Möjligheten att se intressanta verk av hög kvalitet skapade med nära anknytning till länet eller dess närhet ökar. Härjedalens kulturcentrum får stöd av Kulturrådet liksom Estrad Norr som kan fortsätta sin satsning på dans för små scener. Men, jag bekymras av publikarbetet. Kanske kan foajésamtal kring föreställningarna vara en väg att gå för att långsiktigt bygga upp ett större dansintresse?