Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skicka hem grabbarna i Afghanistan till jul

Annons

Kenneth skulle ha kommit hem till jul. Det blev inte så. Han kom hem mycket tidigare. Han dödades när en billig hemmagjord bomb exploderade under hans pansarbil på en dammig väg i Afghanistan. Det är klart. Död och pina är några av bieffekterna av väpnade konflikter. Det går inte att komma ifrån att är du en av parterna i ett krig har du alltid en motståndare som inte sover gott förrän han har tagit livet av dig. Därför är det nog säkrast för hälsan att till varje pris undvika att kriga med annat än trägevär på Mjälle kulle.

Krig är livsfarliga och eftersom inte jag är någon partigängare får jag tycka att grabbarna i den svenska styrkan i Afghanistan ska få åka hem till jul, äta Alladinpraliner och öppna julklappar och aldrig någonsin mera behöva fundera på om geväret ska ställas in på automat- eller punktvis eld.

Diplomati förstår jag inte mycket av. Inte heller vad de där skäggiga som bor i Afghanistan sysslar med, men jag vet att ett av målen med de utländska styrkornas närvaro i det karga och i vissa stycken oerhört ogästvänliga landet i öst är att banka in demokrati i skallen på folk som i många fall inte kan traggla sig igenom ordet demokrati. Det är nog svårt att nå hållbara resultat om man i stället för på gemensam strävan bygger ett nytt statsskick på hot och våld.

Som vanligt när amerikaner och Amerika är medverkande ska det gå undan. Precis som man får bort rynkor på tio minuter med Botox, fettsuger bort år av skörlevnad på ett par timmar. Men man får nog inte en livskraftig demokrati på bara några år. Oavsett vilka stridskrafter man sätter in. Risken finns i stället att de man säger sig ska hjälpa helt enkelt blir förbannade. Och förbannade talibaner är antagligen inte särskilt sugna på att lära sig teorin bakom demokrati. Lika lite som förbannade västerlänningar vill lära sig om den kultur som råder i det land de har tvingats kriga i.

Vi som sitter här hemma på kammarn har lite andra saker att oroa oss för. I går var det min tur att laga söndagsmiddag och allt verkade som uppgjort för att bli en måltid att åka runt i folkparkerna och berätta om. Men medan pojkarna på andra sidan världen behöver oroa sig för om de ska överleva nästa dag eller inte, sitter jag på nålar och funderar på om såsen i grytan blir okej. Jag blev så frustrerad av att ytterligare en svensk kille, som skulle kunna vara min son, har strukit med i det obegripliga Afghanistankriget att grytan gick alldeles för varm. Tre deciliter grädde hade förvandlats till någon genomskinlig sås. Vi får se hur det blir. Jag vet bara att den av mina bekanta som ska vara med i fyrans halv åtta hos mig förmodligen skulle få stå i köket med dumstrut på skallen om något slikt skulle serveras de övriga deltagarna.

Annons