Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Skattesystemet behöver översyn

Annons

Föga överraskande röstade Folkpartiets landsmöte med partiledaren och vice statsministern Jan Björklund i spetsen häromdagen ner förslaget från sitt ungdomsförbund om en genomgripande skatteöversyn. Trots att det just nu finns många motiv för just en sådan översyn, inte minst då det kaos i skattesystemet, som den borgerliga regeringen med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som tongivande idégivare lyckats skapa.

Självklart är det då svårsmält för även FP-ledningen och Jan Björklund att så här tio månader inför ett högst ovisst omval vilja och våga erkänna denna oreda och allvarliga brister som man lyckats skapa i vårt skattesystem. Vilka brister då?

Jo, för det första så uppfyller det inte längre – och har så inte gjort på många år – sin helt grundläggande uppgift att se till att våra olika välfärdslösningar i tjänster, service och trygghetssystem också kan betalas fullt ut. Också den så omtalade medelklassen har sedan en tid tillbaka allt mera ont i magen när de tänker på bristerna i äldreomsorgen, sjukvården och t ex den försörjningsotrygghet och risk för utförsäkring man riskerar att få om man skulle råka bli långtidssjukskriven. Också statliga expertorganet Konjunkturinstitutet, KI, har ju konstaterat att det krävs ett ökat uttag på så där 80 miljarder kr årligen för att under åren fram över ens kunna hålla nuvarande på många punkter otillräckliga kvalitet i våra välfärdstjänster.

För det andra så rinner – genom olika subventioner och skatteundantag i regelverket om momsen etc – rejäla mångmiljardbelopp ut på subventioner till privat konsumtion och privat förmögenhetsuppbyggnad via sänkt krogmoms och Rut- och Rot-avdragen.

I praktiken så fungera dessa – ovanpå de 130 miljarderna i jobbskatteavdrag (och motsvarande högre beskattning av till exempel pensionärerna, de arbetslösa och sjukskrivna) – som ytterligare en förstärkning av gjorda skattesänkningar för de mest gynnade, högre inkomstskikten med starkt fördelningspolitiskt ojämlika effekter som följd.

De rika blir ännu lite rikare och de fattiga ännu lite fattigare, som framgår av SCBs statistik om den disponibla inkomstutvecklingen för olika hushållstyper och andra fördelningsstudier. Samtidigt som arbetslösheten bitit sig fast på massarbetslöshetens höga cirka 8 procent av arbetskraften.    

För det tredje är vårt nuvarande skattesystem därtill kraftigt låne- och skuldökningsstimulerande, som även EU-kommissionen påpekat i sina rapporter. Som bekant får ju skuldräntor dras av med 30 procent vid beskattningen samtidigt som den förmögenhet i fasta tillgångar som ex.vis bostäder inte alls beskattas i motsvarande grad.

Lägg så till detta att förmögenhetsskatten numera är helt avskaffad och fastighetsskatten har gjorts om till en låg avgift som i praktiken lämnar nuvarande växande stora värdestegringar inom boendesektorn helt i fred samt att reavinstskatten dessutom är tämligen låg. Och följden blir att skillnaderna mellan dem som redan har mest och de som har minst växer ytterligare. I stället för att hålla ihop så dras samhället allt mera isär.   

De allt mera, snabbt stigande bostadspriserna har sin viktigaste förklaring just i vår nuvarande skattepolitik. Samma sak gäller den snabbt stigande ökningen av hushållens skuldsättning, något som oroar allt fler ekonomer och är ett avgörande motiv för att Riksbanken  inte sänker sin reproränta. Detta trots att konjunkturläget – den just nu negativa inflationen, låga tillväxten och massarbetslösheten – snarare borde ha motiverat en sänkning för ett bra tag sedan. En lägre ränta skulle i nuvarande läge ha kunnat bidra till att investeringar i bostadsbyggande (bristen på bostäder bär regeringen ett tyngt ansvar för), infrastruktur, klimatinvesteringar för bättre energihushållning och annat liknande som sammantaget höjer aktiviteten i en inhemska efterfrågan i vår samhällsekonomi.    

Vad de dryga sju åren med Reinfeldt och Borg vid rodret lyckats åstadkomma är ett skattesystem som på individplanet tydligt gynnat vissa och klart missgynnat andra samtidigt som det på det övergripande samhällsekonomiska planet skapat allvarliga problem i form av för låga investeringar, hög arbetslöshet, sjunkande kvalitet i skola, äldreomsorg och andra välfärdstjänster. Något som i slutändan – på lite sikt – även drabbar den enskilda individen och hans/hennes familj på olika sätt.   Så med andra ord: det vore önskvärt med frisk och frimodig politisk diskussion om hur helheten i vårt nuvarande skattesystem fungerar för att sedan mynna ut i en bred och genomgripande översyn av detta, ungefär som skedde vid 1991 års skatteomläggning. En översyn där olika skatter vägs mot varandra och att det sedan resulterar i flera samtidiga förändringar med en ny helhetslösning som resultat. Ty ett vet vi: det går inte att fortsätta med det skattesystem vi nu har utan att det får allvarliga effekter på såväl kvaliteten på vår välfärd, sysselsättningen som den ekonomiska stabiliteten i stort. Något som för övrigt även diskuterades häromdagen i panelen på tankesmedjan Global utmanings seminarium om den nationalekonomiska forskaren Spencer Bastanis måhända något för teoretiska rapport Makten över skatten. På det seminariet konstaterades bland annat att det är långt bättre att lägga några miljarder på skolan än att t ex ytterligare sänka skatten – via höjd brytpunkt vid statlig inkomstskatt – för höginkomsttagarna. Det är långt bättre användning av våra gemensamma skattemedel.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare med erfarenhet från bl a riksdagen och regeringskansliet m m

 

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel