Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skaparkraften lever hos nobelpristagaren Coetzee

/

I morgon kommer Peter Englund för första gången i sin roll som Akademiens sekreterare att offentliggöra vem som blir årets pristagare i litteratur.

Annons

 

J.M. Coetzee som fick priset 2003 är för mig en av de intressantaste nutida författarna. Han lät inte berömmelsen störa skaparkraften utan nya böcker utkommer hela tiden, senast den tredje delen i hans självbiografi, ”Sommartid”. De tidigare är ”Pojkår” (2001) och ”Ungdomsår” (2002). 

Coetzee är inte svår, hans prosa är behärskat konkret men som en alltid närvarande undertext bearbetas stora frågor som livet, konsten och ondskan. I ”Elizabeth Costello” låter han sitt alter ego tvivla på att konst, kultur, litteratur gör oss till bättre människor. ”Dessutom är hon inte säker på att författare som vågar sig in i själens mörkaste domäner alltid återvänder oskadda.” Som ”afrikand” (vit sydafrikan av nederländskt ursprung) har identitet och förhållandet mellan svarta och vita under och efter apartheid spelat stor roll i hans författarskap.

I ”Sommartid” använder Coetzee ett överraskande grepp, då han förutsätter att han själv är död och att en ung man arbetar på en biografi om honom. Istället för att koncentrera sig på författarskapet tar den uppdiktade levnadstecknaren kontakt med ett antal personer som han tror haft betydelse för Coetzee, särskilt kvinnor, och texten består av de intervjuer och berättelser som denne vaskat fram.

Tiden är 70-tal, Coetzee har skrivit sina första romaner, drar sig fram som extralärare och bor tillsammans med sin sjuklige far i en påver miljö. Coetzee framställer sig i andras ögon som opraktisk, han envisas att själv försöka klara av de praktiska uppgifter som man alltid brukade överlåta till de svarta, och allmänt misslyckad.

Om sin framtoning är han inte nådig: ”Han såg vilsekommen ut, som en fågel, en av de där fåglarna som inte kan flyga...” En älskarinna avfärdar honom som oförmögen att ge sig hän i kärlek.  ”... det finns en hemlig kärna hos dem (konstnärerna) som de måste bevara för sin konsts skull.”

I början och slutet finns Coetzees egna dagboksanteckningar från tiden och odaterade brottstycken, en struktur som antyder att läsaren ska tro att författaren förberett tredje delen i sin självbiografi men kanske överraskats av döden.

Nu lever ju Coetzee och kommer förmodligen att inhösta nya priser och berömmelse för sin bok, som alltså är ett spel och en lek med den underliggande frågan ”vad är sanningen om en människa?” Kan man vara en stor författare om man bara är en vanlig liten människa?  Coetzee har skrivit en mångtydig, självutlämnande och humoristisk bok denna gång.

Mer läsning

Annons