Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Skapandet är min terapi”

/
  • Josefin Anrell.Foto: Pressbild Beckmans
  • Josefins hem, strax utanför Stockholms city, är ett kitschparadis fyllt av rosa, silver, dockor & plasthästar.Foto: Sara Höglund
  • Nyligen visade Josefin sin första klädkollektion på Berns i Stockholm.  Foto: KRISTIAN LOVEBORG

Designern Josefin Arnell har blivit uppmärksammad för sina excentriska och färgfulla kreationer. Drivkraften kommer primärt från hennes egen rädsla. Uppväxten i Ljusnedal är också en inspirationskälla. Hon är aktuell med sin första klädkollektion ”mirror, mirror on the wall” som nyligen visades på Berns modevecka.

Annons

Josefin Arnell, fem trappor. Huset hon bor i rymmer flera hundra studentlägenheter och ligger i en närförort till Stockholm. En energisk tjej i mjukisbyxor och rosa t-shirt öppnar dörren. Det kortklippta håret är för dagen gömt under en rosa peruk.

Kontrasten mellan korridoren utanför och hennes hem är slående. Hemmet är ett kitschparadis fyllt av rosa, silver, dockor och plasthästar. Korridoren utanför är kal, opersonlig och landstingsgrön.

Josefin har precis haft visning av sin första klädkollektion som en del av designhögskolan Beckmans årliga stickvisning. Den görs av andraårseleverna på modelinjen. Sedan två år tillbaka hålls den i samband med nattklubben Berns modevecka. Det är ett betydelsefullt evenemang inom svenskt mode som hårdbevakas av riksmedia, magasin och modebloggar.

Josefin är trött och lägger sig på sängen för att vila. Hon instruerar mig att se visningen på hennes laptop. Arbetet med kollektionen ”Mirror, mirror on the wall” påbörjades i oktober och Svegs kommun utfärdade även ett kulturstipendium för projektet.

På skärmen har modellerna svårt att ta sig ner för catwalken. De bär enormt höga platåskor. Sulorna är målade i ljusblått med vita moln på. Den överdimensionerade klänningen täckt med stora stirrande ögon påminner lite om en kokong.

Själv såg hon inte visningen utan stod bakom scenen och hjälpte de andra designerna. Efter visningen bröt flera av dem ihop då de kunde andas ut efter månader av hårt jobb och press.

– Jag var övertygad om att jag skulle börja gråta, det gör jag alltid annars men jag orkade bara inte. Jag åkte i stället hem och vilade och umgicks med min familj som kommit hit ner för att se visningen, säger hon.

Namnet ”Mirror, mirror on the wall” syftar till rädslan att se sig i spegeln och tro att man ska se någon annan. Hon drar paralleller till uppväxten i den härjedalska fjällbyn. Att hennes excentriska kreationer i ett öppet landskap där det inte finns någonstans att gömma sig är som den röda pricken i ögonen på det som söker. Det är hennes rädsla för mörkret och av att ständigt vara övervakad som driver henne.

– Alla monster finns i mitt huvud… Jag jobbar alltid med mig själv och även om jag tycker att det är patetiskt att erkänna så är det väl så, skapandet är min terapi. Just nu i form av kläder och mode, jag går ju en modelinje, men jag är väldigt öppen för andra medier också, jag hoppas att jag kommer att involvera det snart.

Tidigare har hon inte förstått att hennes kläder sticker ut så mycket från den strikta ram som omsluter svenskt mode och tycker att det har varit lite kämpigt under tiden på Beckmans, modets vagga. Att sticka ut har aldrig varit ett medvetet val. Antingen förhåller man sig till den ram som finns eller så gör man det inte. Josefin valde det senare alternativet.

På golvet ligger en stor hög av tyg och tyll. Bakom högen står en tavla som påminner om föräldrahemmet, en bild av en ren i fjällandskap. Den sticker ut i allt det rosa, fluffiga och excentriska som är Josefin och hennes hem. Jag tänker att hon måste ha varit en lika främmande fågel i Ljusnedal som renen är här.

Hon kliver upp från sängen och går långsamt och sätter sig vid köksbordet. Ena handen vilar på huvudet och hon påminner om en späd Leila K då hon kikar upp under den rosa plastluggen. Hon leker med snörena i pyjamaslinningen när hon pratar.

Väggarna är fulla av tidigare projekt. Tre färgglada papier-machébröst hänger i röd spets, ett halsband från en utställning på Zornmuseet i Mora. Stora bitar av chockrosa och babyblått löshår, en gigantisk löslugg från ett tidigare arbete med namnet ”4ever happy candyland”. En bit vit lurvig päls, rester från mirror-kollektionen. Pälsen kommer från grannen hemma i Härjedalen.

– Hon har garvat det för hand, grannen alltså. Visst är den fin?

Kanske är Ljusnedal inte en så stor kontrast till Josefins urbana, drömlika tuggummikreationer i alla fall. Han ser i alla fall ut att trivas bland all tyll och spets, bland det silvriga och rosa. Renen på tavlan.

Mer läsning

Annons