Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Skakande läsning om kärnkraft

Från superhemliga experiment till S-kvinnors motstånd och debattförbud. Britt Jakobsson läser Åsa Mobergs genomgång av kärnkraften: "Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten"

Annons

Precis när jag öppnar Åsa Mobergs bok nås jag av nyheten att vår nye landshövding Jöran Hägglund står kärnkraftsindustrin nära. Nyss kom beskedet från Länsstyrelsen att de avslår ett överklagande av föreningen Nej till Uran i Storsjöbygden.

Efter folkomröstningen 1980, då Ingvar Carlsson och Olof Palme med hjälp av regelvidriga alternativ lurade på oss kärnkraften, har ingen samhällsfråga upprört mig så mycket. På mitt primitiva sätt har jag fastnat för att hålla Ingvar Carlsson ansvarig och längtar att få läsa hans "Lärdomar" för att se om han har dåligt samvete.

Åsa Moberg har en lugnare och mer lidelsefri hållning när hon i sin bok "Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten" ger oss hela bilden av detta vansinne. I 35 år har hon samlat och läst allt som skrivits och presterat en vederhäftig historisk uppslagsbok från USA:s superhemliga experiment med atomklyvning i Los Alamos i slutet av andra världskriget, Hiroshima och Nagasaki 1945 och kärnkraftsatsningar för civila och militära ändamål över hela världen.

Åsa Moberg tar ner kärnkraften på jorden och påstår att tekniken är ett vanligt ångkraftverk, med ett extremt farligt bränsle och risker som sträcker sig över en ofattbart lång period framåt i tiden. Kärnkraften har omgetts med en märkvärdighetsretorik och kapslats in i en hemlighets- och förnekelsekultur för att hålla kritiker borta. "Det där begriper ni er inte på".

Windscale, Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima är kända katastrofplatser med pågående utsläpp. Åsa Moberg har listat alla olyckor och tillbud i reaktorer över hela världen medan Per Kågeson inriktat sig på USA fram till 1970. I det misslyckade projektet Marviken var härdsmälta inom räckhåll, en allvarlig olycka i Ågesta mörklades 1962 och problemen i Forsmark och Ringhals har avlöst varandra i senare tid. Har de lett till politisk omprövning? Nej.

Som typiskt för atomenergifrågan kan man ställa Krister Wickmans sätt att hantera landets dittills största industriella misslyckande – som ett enastående framsteg. Det fanns tidiga kritiker. Många vetenskapsmän vände och varnade för den uppfinning de själva gjort. I Sverige övertygade kärnfysikern Hannes Alfvén Thorbjörn Fälldin om farorna och sen gick det ändå som det gick.

Åsa Moberg glömmer inte att det fanns motstånd bland kvinnorna inom socialdemokratin men de hade ju ingen makt. Männen bestämde i ett tätt nätverk mellan politik, industri och press. De är alla namngivna. Svenska atomvapen skulle smygas igenom utan debatt, vilket stoppades av Nancy Eriksson som i en motion krävde att partikongressen skulle ta avstånd. Hon blev inte populär. Ulla Lindström skrev i memoarerna: "på mig gör stadsrådskretsen just nu intryck av en samling ivriga pojkar som fått en mekanisk leksak att pröva". Heder åt Alva Myrdal, Inga Thorson och Agda Rössel, som alla stod upp för sin åsikt och blev hotade och utskällda för att de splittrade partiet.

Norrbottningen Ragnar Lassinanti tog det lugnt: "Till sist följer kvinnorna alltid sina karlar och man får hoppas att de gör det även i detta fall." Man kan småle och tänka, så var det då men jag häpnar när jag läser att debatt är förbjuden i Finland och att alla beslut tas på ministernivå i samförstånd med industrin.

Vad var då motivet för kärnkraft? Ja, inte ekonomi i alla fall. Sverige har mest kärnkraft i världen räknat per invånare, avfallsberget växer och ingen har hittills kunnat presentera något godtagbart slutförvar. Skulle en olycka ske trots att det är så osannolikt, svindlar tanken inför notan. Tänk alla dessa organisationer som skapats för att hålla kärnkraften i schack. IAEA är det mest kända. WHO har ansvar för världens hälsa men har tvingats lova att tiga om strålningens hälsorisker. Så jobbar en stark lobby. Vad Åsa Moberg skriver om kapprustning och storpolitik är skakande men läs boken ändå.

Det sägs nu att valet kommer att handla om förtroende och statsmannaskap. Åsa Moberg tror att det finns en tyst överenskommelse mellan alla partier att inte beröra kärnkraften. Tänk om folket vill annorlunda.