Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ska man låta hoppet fara?

Annons

Varje korsordslösare känner till att Harry Martinson skrivit Aniara. Hans övriga produktion börjar falla i glömska. Men nu var jag ute efter någonting han skrivit om rättstavning. Jag ska snart förklara varför. Ilade alltså till biblioteket och, mycket riktigt, hittade det eftersökta i Nässlorna blomma, denna fantastiska barndomsskildring. Hans alter ego, Martin, har just vid sju års ålder förlorat sin far. Modern har rymt till Amerika och syskonen är skingrade. Själv är han utauktionerad till den lägstbjudande som sockenbarn. Av kommunen, är det sagt. Vad det betyder förstår han inte, men kommunen blir för honom ett stort, svart spöke.

Hans liv blir inte någon dans på rosor. Det är fullt av arbete. Vedhuggning, ladugården, åkern och skogen. Han måste göra rätt för sig.

Men han hade en ljuspunkt: Skolan! Han älskade skolan. Där hade han sin fasta punkt. Gärna ville han ha bott där om nätterna, legat på själva golvet till och med. Ja, skolan var hans fristad undan det obarmhärtiga arbetet. Allra bäst trivs han på rättstavningstimmarna. Lärare Stav dikterar:

”Det vackra tjället där borta, där tjuren går tjudrad och hunden tjuter vid grinden, har ett tjusande läge vid den vackra tjärnen. Stället äges av den tjocka karlen med hötjugan i handen. Han bränner tjära och förtjänar därav mera än en tjuvskytt som skjuter tjädrar tjogtals.”

Barnen skriver. Martin njuter. Det är ju bara att skriva rätt! Han hanterar pennan som en liten spira. Han är kung över tje-ljudet och prins av äng-ljudet. Bänkkamraten får smygtitta och i gengäld slipper Martin sedvanligt stryk på rasten.

Martin och hans stavningsglädje föll mig i tankarna när jag hittade ett klipp ur DN som handlade om Nutidsorienteringen, skolornas tävling i nutidskunskap varje höst. Det var en av frågeförfattarna och tillika rättaren av de inkomna svaren som kommenterade tävlingen. Hon var något bekymrad över resultaten. Med några lysande undantag var det stora brister i faktakunskaperna och – nu kommer det – beträffande förmågan att stava rätt KAN MAN LÅTA HOPPET FARA. Svenska skolbarn kan inte stava! Ingen Martin här inte.

Hon ger några exempel:

Knappt en av ett par tusen elever kan stava till SIMNING, man skriver simmning. I en fråga om utrotningshotade människoapor svaras det rangtanger, skinnpanser eller arongatanger.

För att inte nämna livsmedelsbutikernas ommärkta köttfärs som blir sköttfäch, shörtfärs och körtfäss! Till och med datorn blir full av röda krumelurer i vild förfäran.

Ja, så här har det blivit med ärans och hjältarnas språk. Hur kan det komma sig och vad göra? Hur coolt är det att kunna stava rätt i dag? Vem är rödkindat stolt över en dylik förmåga?

 Men vänta nu, har de inte stavningstävlingar i amerikanska skolor med ära och fina priser? Allt enligt den allvetande teven.

Loppet är kanske inte kört ännu?

Mer läsning

Annons