Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sjuksköterskorna som också är politiker: ”Det kan vara tufft att sitta på två stolar”

Besparingarna inom landstinget har inte alltid varit så lätt att försvara för arbetskamraterna.

De har inte heller varit så lätt att övertyga politikerna hur besluten kommer att slå ute i verksamheten.

Annons

De arbetar som sjuksköterskor på Östersunds sjukhus men de är också fritidspolitiker och ledamöter i landstingsfullmäktige.

Visst kan det ibland bli tufft att faktiskt sitta på två stolar.

– Under sjuksköterskestrejken var det jobbigt, hävdar de båda två.

Inger Jonsson (C) arbetar på hjärtenheten och Lise Hjemgaard-Svensson (M) på neonatalavdelningen, med för tidigt födda barn. Båda trivs alldeles utmärkt med sina jobb.

Inger Jonsson har arbetat på hjärtenheten sedan 1975 när hon blev färdig sjuksköterska, sånär som på ett mellanspel på dialysen under några år.

Men karriären började som sjukvårdsbiträde vid centraloperation.

Lise Hjemgaard-Svensson har arbetat med för tidigt födda barn på sjukhuset i Östersund sedan hon flyttade från Visby 1987.

Men hon flyttade från Norge till Sverige 1975 och arbetade på många olika ställen för att lära sig den svenska sjukvården. Hon har en spetskompetens inom barn- och ungas hälsa men blev kvar på neonatalavdelningen.

– Jag blev medlem i Centerkvinnor i Lit 1988 eftersom jag kände för politiken, säger Inger Olsson. Valet 1998 ville partiet ge mig en plats på landstingslistan och jag accepterade om jag fick stå långt ner på landstingslistan.

– Men så blev det medlemsomröstning, jag hamnade högre upp på listan och blev dessutom ”inkryssad”. Jag har varit med i landstingsfullmäktige sedan 1998.

– I Norge var det Høyre som gällde för mig, säger Lise Hjemgaard-Svensson. Här i Sverige blev jag medlem i Moderaterna 2001, då hade barnen blivit större och det fanns tid. Förutom uppdrag i landstingsfullmäktige, sedan 2006, sitter jag i omsorgsnämnden i Östersunds kommun och är ersättare i kommunstyrelsen. Jag är också ordförande för Moderatkvinnorna i länet.

Inom Moderaterna har de diskuterat om det är lämpligt att sitta i landstingsfullmäktige som anställd, och de har också kommit fram till att det är en viss balansgång.

– Vi får inte glömma bort att se till helheten, säger Inger Jonsson, vi kan inte bara se till vår egen arbetsplats när beslut ska fattas. Men i vissa lägen kan vi bli frustrerade.

De pekar på beslutet att plocka bort nattersättningen på 200 kronor och att ändra schemaläggningen så de tvingas arbeta varannan helg. Beslut som de inte anser vara särskilt bra för verksamheten.

Visst har de rätt att reservera sig i landstingsfullmäktige men det händer inte, de följer partigruppernas beslut.

– Men vi har kunskap om hur verksamheten fungerar på golvet, jag tror vi har kommit med idéer och uppslag kring hur vi har det, säger Lise Hjemgaard-Svensson.

Båda slår ändå fast att de inte kan göra underverk som politiker men de kan berätta för sina arbetskamrater hur det fungerar i politiken och kanske få en förståelse för hur politiker arbetar.

Dessutom kan de försöka beskriva hur det skulle kunna vara om landstinget hade en annan politisk ledning.

Besluten som de är med och fattar måste de ändå stå upp för hos sina arbetskamrater, även om det denna mandatperiod mycket har handlat om besparingar.

– Omställningarna var ett enhälligt beslut, säger Lise Hjemgaard-Svensson, men jag tycker inte att det är undersköterskorna som ska få sluta. Trapporna ska städas uppifrån, det borde gå att minska på exempelvis landstingsdirektörer.

– Det är personalen närmast patienten som förlorar jobben och det är fel, tycker även Inger Jonsson. Det är fler människor på golvet som behövs.

Det som förenar dessa två sjuksköterskor är att de vill vara med och påverka och att de vill förändra till en viss del.

Inger Jonsson är orolig för personalförsörjningen framåt och menar att de är arbetsgivare för mycket personal.

Hon vill minska på antalet ledamöter i fullmäktige, från 55 till 49, för att spara pengar. Hon irriterar sig även över det ständiga byggandet på sjukhuset, där hon tror att massor av pengar rinner ut på bekostnad av vård.

Varför ska vi då rösta på just Inger Jonsson i valet?

– Jag har fördjupat mig i äldrefrågan och vill ha en äldrevårdsavdelning med rehabilitering. Då skulle man kunna rehabilitera personerna där till dess att kommunerna kan ta emot dem, tiden skulle alltså utnyttjas.

– De äldre måste bli bättre omhändertagna.

Var ska vi rösta på Lise Hjemgaard-Svensson?

– Äldrefrågorna i stort engagerar mig, jag vill ha fler bostäder för seniorer. Man ska ha samma möjligheter att välja hela livet. När man blir gammal i dag så ska samhället bestämma vilken mat och vilket boende jag ska ha.

– Det sociala innehållet för de äldre är viktigt, i dag sitter de bara och väntar på att hemtjänsten ska komma.

Båda är överens om att efter många år med Socialdemokratiskt styre i landstinget är det nu dags att byta ledning.

– Helt klart går det att jobba annorlunda i landstinget, men det är en trög koloss att vända, säger de. Se bara på pappershögarna till ett ärende i fullmäktige, helt klart går det att bli effektivare.

Är det dags att skrota landstinget?

– Jag tycker det, säger Lise Hjemgaard-Svensson.

– Det måste finnas kontroll, och landstinget sätter upp kraven på kvalitet, säger Inger Jonsson.