Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Simon Edvinsson, Brunflo och Stockholm

I juni för två år sedan träffade jag Simon. Vackre Simon.

Annons

Det var en rolig sommar. Vi fjällvandrade, plockade kantareller, fiskade, badade och gjorde andra saker som hör sommaren till. Sedan dess var det liksom självklart att det skulle vara vi. Han fick mig alltid att skratta och hade jämt glimten i ögat. Han hade lätt för att få nya vänner, var glad och hade alltid ett öppet sinne.

En bra podcast var något som Simon uppskattade och tog sig tid varje dag för ett nytt avsnitt i sina hörlurar. Kanske bidrog detta till hans allmänbildning. Hade vi funderingar och frågor så hade han nästan alltid svar på dessa, på så sätt har jag lärt mig mycket av Simon.

Under den tid vi fick tillsammans hann vi göra mycket. Vi åkte bland annat till Bodrum i Turkiet, eller Bodis som Simon kallade det. Dit har han längtat tillbaka sedan dess och vi skulle åka dit igen när han blev frisk, det hade vi bestämt.

I vintras flyttade vi till Stockholm, det var någonting som Simon hade längtat efter. Han skulle studera vid universitetet men när vi fick beskedet om att Simon var sjuk vändes vår värld upp och ner. Det var dock aldrig någon tvekan om att han skulle vinna mot sjukdomen. Vi kämpade tillsammans från dag ett, allt vad vi hade, sida vid sida.

Parallellt med den svåra kampen hittade vi på så många roliga saker som vi orkade. Åkte både på bröllop, festligheter och utflykter mellan behandlingarna och fann alltid glädjen även i det lilla. Simon klagade aldrig och var alltid mån om alla andras bästa. Han tappade aldrig hoppet. Istället planerade han för vår framtid, allt vi skulle göra när han blev frisk. Trots hans starka vilja och kämparglöd blev han sjukare. Det blev inte som vi planerat att det skulle bli. Läkarna kunde inte göra mer och Simons kropp orkade inte kämpa längre. Han gav cancern en rejäl fight men blev till slut tvungen att släppa taget. Nu får allas vår hjälte vila.

Min fina, älskade Simon. Min bästa vän. Han är otroligt saknad. Han kommer alltid finnas i mitt hjärta, så som jag vet att jag finns i hans. Alltid ihop, det var så vi sa. Vi ses igen, det vet jag, och till dess ska jag minnas alla våra stunder med ett leende.

Elin