Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Selma Lagerlöf lockar fram vår godhet"

/

Oavsett inställning till Selma Lagerlöfs författarskap kan ingen förneka hennes unika berättarförmåga. I dag skulle hon ha fyllt 150 år.

Annons
John Ajvide Lindqvist, årets mottagare av Selma Lagerlöf-priset, talar om hennes "vildsint vansinniga berättarbegåvning".
Förutom några noveller har han läst allt hon skrivit, det mesta högt tillsammans med sin fru.
Även Lagerlöfs sätt att tilltala läsarna, att ovillkorligt dra in dem i berättelsen finner han speciellt:
– Det är inget "titta här vad jag har skrivit, du får ta det för vad det här". Utan i stället "kom, kom, jag har en berättelse för just dig".
– Och även om jag skriver otäcka saker är det en sak jag också strävar efter, att det hela tiden ska finnas en röst som talar till en.
Selma Lagerlöfs universella värmlandsskrönor väcker starka känslor, och har alltid så gjort. Med brännande tårar har åtskilliga läst "Kejsarn av Portugallien" om torparen i Skrolycka vars faderskärlek leder in i galenskap.
"Bara att läsa en berättelse av Selma Lagerlöf kan vara överväldigande. Att läsa hela produktionen är på egen risk. Man övermannas av känsla", skriver litteraturvetaren Birgitta Holm.
De starka känslorna är en orsak till att Lagerlöfs konstnärliga komplexitet ibland förbisetts. Ändå fick hon som första kvinna ta emot Nobelpriset i litteratur. När Horace Engdahl 99 år senare talar om henne som Sveriges största prosaist är det inte bara av lojalitet mot sina företrädare.
Flera har försökt karakterisera hennes författarskap genom att hitta ett genomgående tema. Kärlekens helande kraft, människans inneboende godhet är ett par förslag. Sven Delblanc hävdade att hon var besatt av tron på sin egen kärlekslära, på den kvinnliga kärlekens förlösande förmåga.
Det är förvisso ljuset och kärleken i blicken från den annars så förbittrade majorskan som förmår den försupne prästen Gösta Berling att resa sig från döden i snödrivan.
Därmed inte sagt att alla läser Lagerlöf som Delblanc. Horace Engdahl gör det inte.
– Hon betvingar sin läsare genom att förmå honom eller henne att uppleva sin egen godhet. Det låter lite egendomligt kanske men hon lockar fram en känsla hos oss att vi egentligen, mot vår egen vilja, är lite bättre än vad vi trodde att vi var. Och av att vi inte riktigt gett den godheten spelrum, säger Horace Engdahl i en intervju med Radio Värmland.
– Hon sade en gång helt anspråkslöst att hon skriver om "människor som bättrar sig". Man kan skratta lite åt det, men hon blåser liv i förhoppningen om att människorna i grunden har något gott i sitt väsen.
I sina sista romaner, Löwensköldcykeln, skildrar Selma Lagerlöf kärleken utifrån sina erfarenheter som författare i 70-årsåldern. Den sturska Charlotte Löwensköld driver sin hetlevrade fästman, prästen Karl-Artur, till hysteri varpå han i vredesmod slår upp förlovningen. Charlotte blir hänvisad till den friare hon först förkastat, den fule änkemannen och brukspatronen Schagerström, vars liv varit allt annat än enkelt.
Ändå blir det inget resonemangsäktenskap, åtminstone inte enligt dramatikern Kerstin Perski. Hon har gjort den dramatisering som i dag har premiär på Stockholms stadsteater.
– Den här historien handlar om människor som går igenom många besvikelser. Charlotte Löwensköld mognar till kärlek för Schagerström. Den växer fram, och här säger Selma Lagerlöf något viktigt om kärleken. Det handlar inte bara om passion eller lidelse utan också om vår förmåga att älska.
– Selma Lagerlöf berättar med en otroligt djup förståelse och medkänsla med människor. Dessutom har hon en skarp och saklig blick, ibland lite ironisk. Det fascineras jag av, säger Kerstin Perski.

Mer läsning

Annons