Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

SD:s framgångar beror på otrygghet

Annons

1990-talets främlingsfientliga Lattjo lajban-parti Ny demokrati har ett svårslaget svenskt rekord i taktikröster. En undersökning som gjordes sedan Ian Wachtmeister och Bert Karlsson stormat in i riksdagen i valet 1991 visade att nästan hälften av deras väljare egentligen tyckte bättre om ett annat parti. De hade bara taktikröstat. Eller kanske ska man säga missnöjesröstat. För det är troligare att de uttryckte sitt missnöje med andra partier än att de hyste en genuin tilltro till Bert Karlsson som statsminister.

Främlingsfientligheten har Ny Demokrati gemensamt med Sverigedemokraterna. Men medan Ny demokrati försvann lika fort som de dök upp ser Jimmie Åkessons parti ut att ha kommit för att stanna. Varför? Förre LO-ekonomen Dan Andersson är inne på tänkbara orsaker i sin bok ”Så fick Sverigedemokraterna makt”. SD:s framgångar beror inte på att intoleransen i samhället har ökat, menar han. Tvärtom visar undersökningar att den har minskat. I början av 1990-talet ville 70 procent av arbetarna att Sverige skulle ta emot färre flyktingar. 20 år senare hade andelen sjunkit till 49 procent. I måndags kom en undersökning från Novus som visade att två av tre svenskar anser att Sverige bör ta emot fler eller lika många flyktingar som i dag, ”med tanke på de krig och oroligheter som just nu pågår i världen”.

Dan Andersson menar att det är otryggheten som är SD:s främsta framgångsfaktor. Hans utgångspunkt är att en trygg individ oftast blir en tolerant individ. Om den egna tryggheten hotas och framtiden ser mörk ut frodas främlingsfientligheten. Forskningen ger stöd för att det inte är rädslan för muslimer som ligger bakom SD:s framgångar, snarare rädslan för att bli arbetslös och få sämre ekonomi.

Under alliansens tid vid makten har tryggheten minskat. Sjukförsäkringen har försämrats, a-kassan har urholkats. Framför allt är det unga, sjuka och arbetslösa som fått ett sämre skyddsnät. Det har gjort Sverige mottagligt för högerpopulistiska krafter.

Alliansregeringen är huvudansvarig, men även Socialdemokraterna deltog till en början, bland annat genom att skära ner på a-kassan. I dag borde de vara mindre rädda för att prata om klass och ekonomi, anser Dan Andersson. Bästa sättet att dra undan mattan för SD är att bygga ut vården, omsorgen och den ekonomiska tryggheten igen. Bara så går det att återupprätta folks förtroende för samhället, menar han.

Jag tror Dan Anderssons slutsatser är riktiga. Känslan av att inte bli sedd och lyssnad på är förmodligen det starkaste skälet för många att rösta på SD. Tio procent av svenskarna är inte rasister. Men den som inte längre ser någon utväg ur en hopplös livssituation blir lätt ett offer för enkla argument som att ”allt är invandringens fel”. Att rösta på ett parti som etablissemanget inte gillar ger en falsk känsla av att ha protesterat. Rasismen, den kommer i andra hand. Följer med ”på köpet”.

Det är bra att Fredrik Reinfeldt uttrycker sin avsky mot rasism och främlingsfientlighet. Men genom att koppla flyktingmottagningen till budgetutrymmet eldar han på motsättningarna.

Han tycks inte medveten om att de ökade klyftor som alliansen har skapat samtidigt har gett skjuts åt Sverigedemokraterna. Han må ha haft de bästa avsikter, men hans politik har bidragit till att skapa ett monster.