Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Schablonrik pjäs med oklart syfte

/
  • Olof Bergström, Sandra Malmquist, Måns Nathanaelson och Maria Selbing i förvirringen. Foto: PETER OREVI

Annons

”Jag brukar ha ganska stort tålamod men ...” hör jag en kvinna säga till sitt sällskap samtidigt som hon sätter på sig jackan och ger sig av från teatern. Men förvånansvärt många, nästan alla tror jag, sitter kvar efter paus. Kanske är de ganska övertygade om att det i alla fall inte kan bli värre. Eller kanske nyfikna på hur illa det kan bli. För akt ett av Riksteaterns ”Två klassiker och en kändis” är inte mycket att hänga i julgranen.

Ramhandlingen är en teaterensemble som ska sätta upp Tjechovs Måsen på ett ytterst teatralt manér. Men så blir det fel. Och de växlar roller. Och så blir det Hamlet. Och så blir det inte Hamlet. Och så blir det ”verklighet”.

”Varför går vi på teater egentligen?” undrar Sandra Malmquists regissörskaraktär (”Det är nog för kaffet” hör jag mumlas snett bakifrån). ”Vilket är ert första teaterminne? Diskutera med bänkgrannen.” Mitt första teaterminne är just från den här salongen, hinner jag tänka. Men det är det ingen som är intresserad av, inte på riktigt.

Jag antar att man valt att utgå från Måsen och Hamlet eftersom det i båda redan finns flera skikt av teater och ”verklighet”. Men de skikten är mer angelägna i ursprungstexerna än här.

Jag vet inte vad den här pjäsen är ute efter. Men jag vet hur den kommit till. Titeln syftar på vad ”publiken” (som om det fanns en homogen sådan) vill ha: Klassiker och kändisar.

Inspiration har, enligt programbladet, hämtats från ”det konstnärliga teamets medlemmar och från Riksteaterns samlade erfarenhet: publikmöten, dialogprojekt, kollektiva minnen, anekdoter” och så vidare.

Men problemet är att det inte blir på riktigt. Det blir bara en massa pladder och yta och låtsas. Raljerande och infall. De ständiga ansatserna till samtal med publiken förväntar sig inga riktiga svar. Det blir schabloner. Citat- och namedroppande. Jag roar mig själv med att pricka in teaterhistoriska referenser, men roligare än så kan man ha.

Andra akten är ett klart lyft. Jag vet inte om den ska ses som en belöning för den som valt att stanna kvar efter paus. Men fortfarande är syftet väldigt oklart. Det handlar en del om skådespelarrollen. Om regissörens roll. Det blir en del roliga tuppfäktningar mellan Olof Bergströms R-rullande s-k-å-d-e-s-p-e-l-a-r-e och Måns Nathanaelssons Stanislavskijsuktande figur som vill sopa av sig såpa- och Beckroller. Men det presenterar mest bara förutfattade meningar om skådespelare, regissörer och publik.

Det blir lite vackert på slutet. Några minuters stillhet i scenografin som Lars Jansson ska ha en eloge för. En slutscen som på allvar tycks syfta någonstans. Men jag skriver tycks. För vid det här laget är det svårt att veta om något över huvud taget är på allvar.

Mer läsning

Annons