Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Satsar Labour rätt?

Annons

Det blir parlamentsval i Storbritannien till våren. De politiska förhållandena i landet har ruskats om rejält under de senaste åren, och nervositeten är påtaglig hos de två stora partier som tidigare avlöste varandra vid makten, Tories (de konservativa) och Labour (socialdemokraterna).

Tvåpartisystemet sprack redan 2010 när David Cameron tvingades ta med liberaldemokraterna i sin konservativa regering. Det blev inte bättre när det EU- och invandringsfientliga Ukip (UK Independence Party) kammade hem 27,5 procent av rösterna i EU-valet och blev största parti med Labour som tvåa och Tories som trea. Ukip ligger inte lika bra till i mätningarna inför de nationella valen, men kan trassla till ritningarna för båda partierna.

Till detta kommer den skotska frågan som kastat landet in i en konstitutionell kris. Skottarna sade visserligen ett tydligt nej till självständighet (55 procent mot 45 för ja), men har utlovats vidsträckt självstyre av de stora partierna. Det har utlöst missnöje i England, där många kräver att parlamentsledamöterna från Skottland inte ska få rösta om engelska frågor.

Cameron kritiseras av sina egna för att ha gått separatisterna i Skottland för långt till mötes för att förhindra en ja-seger i folkomröstningen, och ingen vet idag riktigt hur den konstitutionella frågan ska lösas. Labour försöker skjuta den på framtiden, men har mest att förlora på att stöta sig med de skotska nationalisterna. Skottland röstar traditionellt Labour.

I den här turbulensen har Labour haft sin årliga partikonferens i Manchester, den sista före valet. Där försökte de styra över debatten till Labours hemmaplansfrågor som sjukvård och arbetsmarknads- och bostadspolitik. Partiledaren och premiärministerkandidaten Ed Miliband gick till hårt angrepp mot den konservativa regeringens nedskärningar och privatiseringar, och lovade en stor satsning på NHS, det nationella sjukvårdssystemet, grundat av Labour och partiets skötebarn.

Miliband talade utan manus och glömde fatalt nog de förberedda avsnitten om budgetunderskottet och migrationen. De konservativa har inte varit sena att utnyttja Milibands miss för att beskylla Labour för att inte ta budgetunderskottet på allvar. Ukip har också fått vatten på sin kvarn.

Upprustningen av sjukvården ska betalas med en ny skatt på tobaksbolagen, höjd skatt på villor värda mer än 25 miljoner och genom att täppa till kryphål i beskattningen av hedgefonder. Andra Labourkrav är höjda minimilöner, en kraftig ökning av bostadsbyggandet med sikte på att alla britter ska kunna få en bostad 2025, och en massiv satsning på lärlingssystemet lika många lärlingar 2025 som idag går till universiteten. Labour vill också sänka rösträttsåldern från 18 till 16 år.

I synnerhet satsningen på NHS är populär, men Labour har inte lika stort stöd i andra frågor som väljarna ser som lika viktiga skötseln av ekonomin och asyl- och migrationspolitiken, där de konservativa respektive Ukip står starkare.

Labourledningen verkar inte heller ha insett den politiska sprängkraften i den skotska frågan, och de mer vänstersinnade skottarnas missnöje med det politiska etablissemanget i London. Därtill kommer utmaningen från Ukip, som visserligen är ett större hot mot de konservativa men som också attraherar missnöjda Labourväljare.

Kommer valrörelsen att handla om skotsk och engelsk nationalism, EU, invandring och ekonomisk trovärdighet, kan det lilla försprång som Labour idag har i opinionsmätningarna snabbt raderas ut.