Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Samaneh Bhaduri

Vår kära och älskade Samaneh Bhaduri rycktes tragiskt och oväntat bort från oss en varm och solig lördag i juli denna sommar, två månader före sin 19-årsdag.

Annons

"Kom! Kom! Det är jättefint här, jättefint!" ropade Samaneh till sin mor och sina systrar, som var kvar vid den fina, ostörda platsen vid Forsaån, där de intagit en medhavd picknick. Samanehs glada rop kom en bit därifrån. Med glada lätta steg, hade hon orädd och nyfiken, kilat iväg för att se vad som fanns lite längre bort. Ingen anade då vad som skulle ske.

Spontan och orädd, full av nyfikenhet och upptäckarglädje, sådan var Samaneh. Vi minns hennes glittrande ögon, leendet som spred sig över hela ansiktet, hennes härliga skratt, pratgladhet och tokroliga humor. Vi minns också den otroligt studiemotiverade och begåvade tjejen som hade höga mål och krav på sig själv, endast MVG var gott nog. Hon skulle börja sitt andra år vid Östersunds gymnasieskola, där hon läste samhällsvetenskap. I framtiden ville hon studera till tandhygienist eller psykolog. Samaneh hade bråttom i livet, hon ville hinna med så mycket som möjligt denna sommar. Hon ville vara med sin familj och åka på utflykter med dem, hälsa på vänner, sommarjobba på Jamtli, resa till Spanien... Listan kan göras lång.

Samaneh var en stark personlighet. Hon var rakt på sak, hade modet att ta upp till diskussion, eller säga ifrån. Hon kämpade för respekt och rättvisa. Varmhjärtat skickade hon pengar när hon kunde, till sina fattiga släktingar i Afghanistan. Samaneh var otroligt snabb. Det var inte alltid helt lätt att hänga med i hennes tempo, och det hon berättade eller ville visa. Vi minns Samaneh med sin förtrollande personlighet, som en fartfylld virvelvind. Man glömde liksom bort sig själv, och det man tänkte på att göra eller säga. Man rycktes med i hennes berättelser, diskussioner och funderingar, hon kunde konsten att engagera.

Samaneh kom med sin mor och sina systrar till Sverige och Nälden, i november 2006. Genom UNHCR var de uttagna att få komma till Sverige som afghanska kvotflyktingar från Iran, där de bott som flyktingar. De blev snabbt medlemmar i KIV, Krokoms internationella vänskapsförening, där Samaneh med familj deltog i de flesta utflykter och aktiviteter.

Samaneh sörjs och saknas. Sorgen och bedrövelsen över att hon inte finns bland oss längre, gör så otroligt ont. Som ett krampaktigt tag runt hjärtat och själen, isande och vridande. Det är så tyst utan henne. Hon fattas oss.

Samanehs observanta fråga under sista besöket hos undertecknad var: "Vart ska du med bullarna?"

"Jag ska värma dem, de kommer tillbaka!" svarade jag.

Önskar att Samaneh också kan få komma tillbaka...

Av Helena

tillägnat Samanehs familj