Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Saknar den storslagna grundtonen

Fem teatrar, femtio medverkande, tre timmar.
Malin Palmqvist ser ett teateräventyr som vill vara storslaget men inte når ända fram.

Annons

Jag blir alltid lite orolig när projekt vill vara storslagna. "Norrländsk passion" har undertiteln "Ett storslaget teateräventyr". Den mer än tre timmar långa uppsättningen med över femtio medverkande spelades som offentlig föreställning på Östersunds arena i tisdags kväll och för skolor under onsdagen.

Grundidén är att Sveriges fem nordligaste institutionsteatrar under Kulturhuvudstadsåret tillsammans gör en uppsättning som turnerar runt i norra Sverige. Från Estrad Norr bidrar Teater Barda med korta utdrag ur sin fina dansföreställning "De sociala kongresserna". Giron Sámi Teáhter utmanar konstnärligt med sin jojk, musik och spoken word. För varje turnéort medverkar också mängder av lokala körsångare.

Delar av tre nyskrivna pjäser som spelats i sin helhet på hemmascenerna har tillsammans med detta fogats ihop till "Norrländsk passion". Norrbottensteatern bidrar med Camilla Blomqvists "Måste hem innan det blir mörkt" som bygger på det två och ett halvt år långa mörker Övertorneås befolkning fick genomlida när kraftbolagets ägare chockhöjde priset för gatubelysningen och kommunen inte ville betala. Reflexvästar och pannlampor blir folkliga motdrag – men varför protesterar inte fler och mer?

Västerbottensteaterns och Gustav Tegbys musikteater "Vi besvarar ditt samtal så snart vi kan" utgår från ett callcenter i Bastuträsk där solidariteten mellan arbetstagarna hela tiden sätts på prov av den storbildsprojicerade chefen som håller de anställda osäkra med managementsnack och ständiga hot om globala utlokaliseringar varvat med mantrat "hela Sverige ska leva".

Therese Söderberg har skrivit Teater Västernorrlands "Rykten på bygden". Gammstreken Leif, spelad av Ingmar Virta, har inte en lugn stund efter hemkomsten från Thailand. Systerdottern vill åt hans hus, busschauffören hans kropp och kompisen hans historier.

Så hur går det då med det storslagna? Det är verkligen inget lätt uppdrag att sy ihop det lapptäcke som tillsammans utgör Norrländsk passion. Stundtals är svaret bra, men som helhet når teaterkollaget inte fram till storslagenhet. Det som gör störst konstnärligt intryck är Samiska teaterns jojk och spoken word. Här är det på liv och död. Mimi Märaks rasande ordresa över förlorade marker går rakt in och gör mig ganska ointresserad av att återvända till callcentret i Bastuträsk för slutscenerna där. Pjäserna, som säkert fungerar bra var för sig, tappar i driv och tempo av att hackas upp. Jag funderar också på vad berättelsen om Norrland landar i, är det här verkligen en spegling av Norrland i dag? Tonläget skiljer sig märkbart åt och jag önskar mig en gemensam grundton. I slutscenen, när alla medverkande tillsammans sjunger på samiska hittar jag den för en stund.

Den storslagna gemensamma grundtonen.