Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Så samlar stjärnan kraft för säsongen

Thomas Boakye duckar likt en boxare för att undvika slagen från kylan när han kommer ut på trappan till Stora Kyrkan. Det är bistert, säkert 15 minusgrader, den här söndagsmorgonen.
Östersund sover ännu och har ett vitt täcke över sig.

Annons

– Hej! Kul att se dig.

Ett vänligt leende sprider sig över hans ansikte, och vi skakar hand och vi går in genom porten till kyrkan.

– Det var nog det första jag kollade upp när jag kom till Östersund under hösten 2012. Finns det kyrkor? Och det fanns det, berättar han.

Nu är det januari 2014 och Thomas Boakye är ett välkänt namn i Östersund. Han har varit med och tagit upp ÖFK till superettan, och nu har de hårda förberedelserna inför klubbens andra säsong i serien påbörjats. Men det är inte bara träning. Två gånger i veckan, torsdag och söndag, går Thomas till kyrkan.

Så här beskriver han hur han brukar känna sig efter varje gudstjänst.

– Jag är som ny igen. Det är lugnande och inspirerande. Kyrkan för mig är ett ställe där du kan vara precis vem du vill, och det är det bästa stället för att komma nära Gud.

– Vi har killar i laget som är muslimer, men det är inget problem. Jag har min tro. Vi tror ändå på samma gud, tänker jag.

Talar ni om er tro ibland?

– Nej, vi snackar inte om sådant. Vi hänger med varandra och har trevligt. ÖFK är byggt på att alla får vara olika, det är så jag har förstått det. Vi är olika men bildar ändå en stark enhet. Jag gillar det skarpt.

Hur blev du troende?

– När jag växte upp i Ghana visste jag inte mycket om Gud eller kristendomen för den delen. Mina föräldrar lärde mig. Jag har haft världens bästa föräldrar. Efter ett tag började saker hända med mitt liv.

Thomas Boakye talar om fotbollen.

– Jag har alltid satt min tro till Gud. Det är därför jag är där jag är i dag. När jag kom hit till Östersund bestämde jag mig för att jag inte skulle tappa min tro. Så jag började gå i kyrkan.

– Först gick jag på gudstjänster där prästen talade engelska, men det kom så få att detta lades ner. Nu går jag till Stora kyrkan och får hjälp av min flickvän att översätta prästens predikan till engelska.

Han tillägger snabbt:

– Jag går i skola och försöker lära mig svenska, men jag är inte direkt flytande ännu.

Något av det första Thomas upptäckte med gudstjänsterna i Östersund var hur han konstant sänkte medelåldern. Sedan fick han ju höra att det inte var särskilt vanligt att gå i kyrkan på söndagar i Sverige.

– Det är väldigt få unga människor här, men jag ogillar ingen bara för de inte går i kyrkan eller för att de inte tror på Gud. Alla har vi olika livsstilar. Jag gör det jag mår bra av.

– Andra som inte tror på Gud uträttar stora saker, men för mig är det skönt att ha något jag kan sätta min tro till.

Thomas Boakye har upplevt två vintrar i Östersund. All snö och kyla är galet, tycker han. Men han talar varmt om staden och lyser av stolthet när jag nämner publikstödet från fjolårssäsongen. 20-åringen sätter en ära i att invånarna ska tycka att han och laget gör ett bra jobb.

– Alla i Jämtland har verkligen ställt upp. De kommer i snö och regn för att titta på oss. Jag kan inte beskriva hur mycket alla har betytt.

Gudstjänsten startar. Jag tar några foton. Innan jag går ut vänder jag mig om. Där sitter äldre människor, några ensamma i 30-årsåldern men även någon barnfamilj. Och lite längre bak en fotbollspelare och hans flickvän. Han tar upp sånghäftet och sjunger med i en av psalmerna.