Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

(S) måste bli mer offensivt

Annons

Från att ha hört till de länder där de allra flesta människor kan försörja sig med eget arbete har Sverige omvandlats till ett land, där allt fler hamnar i otrygga jobb, utan chans till fast anställning. Över 400 000 personer är i dag arbetslösa och ännu fler befinner sig på den marknad för osäkra anlitandeformer, som breder ut sig.

De borgerliga lovade lägre arbetslöshet och minskat utanförskap, men det har blivit tvärtom. Arbetslösheten är högre än när regeringen trädde till 2006 och de grupper, som har svårast att få fäste på arbetsmarknaden, har ökat med över 100 000 personer och kommer att omfatta 280 000 personer i slutet av nästa år, enligt Arbetsförmedlingens prognoser. För över en kvarts miljon människor har långvarig och upprepad arbetslöshet blivit vardag. Utanförskapet har permanentats, samtidigt som de kortsiktiga och okvalificerade insatser som i dag dominerar arbetsmarknadspolitiken spär på och underhåller utanförskapet. De flesta som lämnar AF är tillbaka i arbetslöshet inom ett år. Att bryta denna tröstlösa rundgång är den allvarligaste utmaningen för politiken under de kommande åren.

Situationen blir inte enklare av att en växande andel av de arbetslösa inte svarar mot de anspråk på kunskaper och yrkesskicklighet som arbetslivet ställer. Det råder redan brist på efterfrågad arbetskraft och den bristen lär öka, när de stora och välutbildade 40-tals generationerna pensionerar sig samtidigt som 90-talskrisens små årskullar träder till, bland vilka många inte har lyckats särskilt väl i skolan. Jan Björklunds o-bildningspolitik - kunskapsraset i ungdomsskolan, skojet med lärlingsutbildningar, neddragningar av vuxen- och arbetsmarknadsutbildningarna – kommer att göra det allt svårare att rekrytera kompetent arbetskraft. Gapet mellan kunnande och arbete växer på svensk arbetsmarknad. Efter drygt sju borgerliga regeringsår råder samtidigt massarbetslöshet och en tilltagande arbetskraftsbrist.

För socialdemokratin gäller det nu att ge högsta prioritet till det politiska målet, arbete åt alla. Idéerna om utbildningsgaranti för de unga bör kunna utsträckas till att också gälla för invandrare och äldre långvarigt arbetslösa. Arbetsmarknads- och utbildningspolitiken bör förstärka varandra i en strategi av återkommande utbildningar och medverka till en radikalt förnyad arbetslivspolitik.

I det arbetsliv som växer fram kommer tryggheten i anställningen i växande grad bero på yrkesskicklighet och kunnande. Men kunnande är inget givet, en färdigpackad kappsäck, utan ett flöde som uppenbarar sig och förändras i arbetslivets praxis och som gör att de anställda måste få maximala möjligheter att packa om ryggsäcken under arbetsresans gång, för att citera samhällsdebattörerna Anders Nilsson och Örjan Nyström.

Vi menar att Socialdemokraterna bör gå till en arbetslivspolitisk offensiv, som syftar till att skapa en ordning för kontinuerligt lärande i arbetet.

Vi vet och är övertygade om att i många anställningar som i dag förutsätter formell utbildning skulle den erfarenhetsbaserade tysta kunskap som finns bland de anställda bättre kunna tas till vara. Vad det handlar om är att frigöra och fördjupa det yrkeskunnande som ett arbete ger och som bara kan läras genom att arbeta tillsammans med dem som redan kan det. I de fall det behövs kan detta lärande i arbetet förenas med en kompletterande utbildning, som gör den enskilde fullt kompetent i sin nya yrkesroll. Arbetsmarknadsutbildningen flyttas in på arbetsplatserna.

Det finns internationella förebilder. I Nya Zeeland sluter arbetsmarknadens parter och staten sedan 2010 upp bakom ett gemensamt program för att främja högpresterande arbetsplatser – The High Performance Work Initiative – genom att ge de som arbetar möjligheter att utvecklas och använda hela sin kapacitet, ha inflytande över arbetets uppläggning och kunna identifiera sig och känna stolthet med arbetets resultat. I Danmark fungerar ett kompetensutvecklingsavtal mellan parterna och staten som ger finansiella ramar till arbetsplatsanknutna insatser för att stimulera rörligheten i arbetslivet och göra det lättare att klättra på kompetensstegarna. Det gäller att bryta med de auktoritära ledningsfilosofier, som blivit allt vanligare i svenskt arbetsliv och återskapa det samförstånd mellan parterna och samhället, som länge utmärkte vår arbetsmarknad.

Det hela handlar naturligtvis om ökad produktivitet, men framförallt om att förvandla arbetet från födkrok till självförverkligande och att skapa förutsättningar för det goda arbetet

Janne Rudén, förbundsordförande i SEKO, Johan Lindholm, förbundsordförande i Byggnadsarbetareförbundet, Jonas Wallin, förbundsordförande i Elektrikerförbundet, Lars-Anders Häggström, förbundsordförande i Handelsanställdas förbund, Hans Öhlund, förbundsordförande i Fastighetsanställdas Förbund, Lars Lindgren, förbundsordförande i Transportarbetareförbundet, Mikael Johansson, förbundsordförande i Målareförbundet, Anders Karlsson, riksdagsledamot (S), Peter Persson, riksdagsledamot (S), Anne-Marie Lindgren, tidigare utredningschef på Arbetarrörelsens Tankesmedja, Christer Persson, fristående utredare och författare, Dan Andersson fd chefsekonom LO och Levi Sveningsson, fristånde utredare

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel
Annons