Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rytmen i "Vägens ände"

En gripande film, men hur får historien hjälp att andas? I kväll håller Jämtlandsbördiga Kersti Grunditz ett föredrag om filmklippning på Bio Regina.

Annons

Fram till och med torsdag visar Bio Regina dokumentären "Vägens ände", som följer Daina i Latgale i östra Lettland, alldeles vid den ryska gränsen. Hon bor tre kilometer från närmaste väg utan varken el eller rinnande vatten. Dainas båda barn har flyttat, sonen har emigrerat till Norge och dottern till Italien.

Efter kvällens föreställning samtalar regissören Maud Nycander, som gjorde succé förra året med dubbelt Guldbaggebelönade "Palme", och klipparen Kersti Grundtitz om filmen med journalisten Fredrik Alverland.

Kersti Grundtitz kallar sitt föredrag "Den fjärde dimensionens konst - filmklippning som turordnare, rytm och motor." Den fjärde dimensionen, förklarar hon, är vad man brukar kalla tiden och hur man arbetar med den; hur rytmen, tempot och stämningarna får syre. Det är inte så ofta man talar om vilken avgörande roll filmens klippning faktiskt har för dess helhet.

– Man pratar ofta om att historien är så gripande, men hur skapar man den? Filmkonsten är unik på det sättet att man kan skapa sammanhanget av själva berättelsen beroende på hur vi väljer att lägga bilderna efter varandra. Vad får vi veta och vad får vi inte veta? Vad visste vi innan och vad vet vi efteråt?

– När en historia når fram och griper tag så beror det oftast på att någon har klippt filmen bra. Även om ett bra grundmaterial givetvis är en förutsättning.

Kersti Grunditz jobbar inte bara med filmsaxen, som regissör ligger hon bakom dokumentärer om bland andra författaren Kerstin Ekman, konstnären Ester Henning och Michael Jacksons koreograf Vincent Paterson. I grunden är hon också utbildad dansare och koreograf och hon drar gärna paralleller mellan danskonsten och dokumentärfilmen.

– Dansen är extremt nubaserad, den existerar inte förrän i själva ögonblicket då den framförs. Det finns en extrem närvaro i den och det finns det också i dokumentären. Man är där när det faktiskt händer. Ögonblicket går inte att ta igen, människan är som den är. Det är jag extremt fascinerad av.

Kersti Grunditz bodde i sina första år i Gällö och Östersund. Hon flyttade tidigt med sin mamma till Uppsala, men pappa bor fortfarande kvar på släktgården i Brunflo.