Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Rutin eller nytändning?

Var Europes spelning på Stortorget ett rutinuppträdande, eller en flammande nytändning? LT:s recensenter Stefan Herdell och Sara Strömberg har lite olika åsikter, men kan ändå enas om att framträdandet var stabilt.

Annons

Europe
Torget
(Torsdag)
4

Jag var elva år när ”The final countdown” kom och har minnen med Joey Tempest i högtalarna på familjebilen. Bandet har sedan den verkliga storhetstiden försökt sig på en comeback i många år, men det är först med skivan ”Last look at Eden” de verkligen lyckats enligt min mening. Det är därför med skräckblandad förtjusning som jag går till Stortorget efter midnatt. Vill liksom inte förstöra bilden av gruppen som jag tapetserade flickrummet med.

Men jag blir inte besviken. Stortorget är smockfullt och Joey Tempest, som dessutom bjuder publiken närmast scenen på ett riktigt kramkalas, är lika bredbent som förr i tiden. John Norums gitarrsolon går att känna igen var som helst.

Nya Europe har inte så mycket att göra med det gamla Europe egentligen, men tillsammans blir det den perfekta godispåsen där 80-talet möter 70-talets influenser. Pampigare intro än till rocksymfonin ”Last look at Eden” får man leta efter. Och när man vet bakgrunden till låten, John Norum ska ha skrivit den efter sin frus bortgång, hör man melankolin tydligare och svartare.

Man behöver inte älska Europe för att uppskatta deras melodiösa, enkla rock som ändå är effektfull nog att hålla kvar greppet om lyssnaren. Självklart kommer de inte undan klassiker som ”Cherokee” och ”Rock the night”, men den blandade publiken gör ändå sitt bästa för att hänga med i de nya låtarna. ”New love in town” går inte så oväntat hem.

Nykär går jag tillbaka till redaktionen. Trots att publiken fortfarande jublar till de sista tonerna av ”The final countdown” är det ”Carrie” som fortfarande ringer i mina öron. Smörigt? Javisst. Poängsökeri? Jadå, det också. Men fasen vad bra. Jag får lust att permanenta håret och spraya upp luggen igen. Högt.

Sara Strömberg

Europe
Torget
(Torsdag)

3

Jag hade kanske väntat mig lite mer energi. Hela bandet består mer eller mindre av starka personligheter. Joey Tempest är ju en mycket charmant kille och en baddare på att svänga mikrofonen en halvmeter upp i luften. John Norum är alltid en hårt arbetande gitarrist. Redan efter andra låten såg han ut som han hade stått I en dusch. Trots att regnet lyste med sin frånvaro. Ian Haugland är kanske den mest sevärde trummis I Sverige och har så varit sedan mitten av 1980-talet. John Lewén och Mic Michaeli tillhör de som håller sig lite I bakgrunden.

Men någonstans så försvann den råa energin som fanns där I öppningsspåret “Last look at Eden”.

Så visst levererade Europe sin musik. “Superstitious” funkar med John Norums snygga gitarrslingor. Rockandet funkar bra I “Seventh sign” från det misslyckade internationella försöket “Prisoners in paradise”. Men I det stora hela så kändes konserten mer som ett rutinuppträdande.

Två saker stack ut rejält dock. Ian Huglands trumsolo som nog var det roligaste trumsolo jag sett på länge. Humor blandat med musik kan vara ett stort risktagande ibland. Men Ian Haugland får det att se spontant ut trots att han säkert gjort det hur många gånger som helst vid det här laget. John Norums ensamma gitarrsolo som mynnade ut I “Jätten jorm” från Dunderklumpen kändes också som en balansgång. Men som den smarte gitarrist han är så fick han det att funka. Även om det tog en stund innan alla i publiken greppat vilket låt han spelade.

I stort sätt så var Europes spelning en stabil och säker spelning. Utan några egentliga toppar eller bottnar. Fast jag måste erkänna att jag får lite nervryckningar av “Rock the night”. Men jag gillade versionen av “Cheerokee”.

Stefan Herdell