Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ruth Nolervik

/

Ruth Nolervik, flickan från Åse kalkbruk, är död. Hon blev 78 år.

Annons

Tankarna far omkring – svårfångade, som om de ville gömma sig bakom alla minnesordsschablonerna. Det skulle vara så lätt att bara falla in och skriva ihop något som redan skrivits – om någon annan.

Men hur skriver vi om mammas liv på några futtiga rader i en dagstidning? Det är ju så mycket vi vill berätta.

Kanske så här i kortform: Stark, modig, tapper, glad – men också lite ängslig och orolig

Ja, kanske så, men det blir ändå bara ett svep på ytan.

Hon levde sitt eget liv. Vad som än hände runtomkring var det alltid det egna boet och det närmaste som var nummer ett. Hon kunde sitta i sin lilla stuga i Krokom och hålla sig á jour med omvärlden med hjälp av telefonen – de korta resorna med bilen till Konsum – eller via nyhetstidningar och radio.

Och så hennes härliga matlagning, de makalösa hastbullarna, tigerkakan som det alltid bjöds på till jul, alla kakorna; finska pinnar, hallongrottor ... Det finns mycket när man börjar rota i detaljerna. Korsorden, stickbeskrivningarna, fotografierna och alla tidningsurklippen från oss, pojkarnas, karriärer inom sport och musik. Allt ligger där prydligt i lådorna.

Och så tiden med vår pappa Knut, spelmannen, som hon träffat på en dans på Stenhammaren i Mattmar när hon var 19 år. Han gick bort för 27 år sedan – men han gav henne den bästa hyllning hon kunde få, en durspelslåt i moll som uttryckte hans längtan och kärlek. Melodin, Flickan från Åse nedlagda kalkbruk, kunde hon även de sista åren ibland få höra spelas på Radio Jämtland.

Växeltelefonist och brevbärare – som hon var i sitt yrkesliv i Trångsviken och Krokom – i all ära – men som mamma var hon i våra ögon outstanding. En trygghet i hemmet som alltid fanns där, alltid beredd att fixa chokladmjölk och limpsmörgåsar. Och när vi kom hem från skolan var middagen snart klar. Vi tre söner hade hos mamma i Krokom alltid en fast punkt där i sista kåken på vänster sida efter Offerdalsvägen som hon brukade förklara läget för den oinsatte.

När vi sedan som vuxna ringde på, eller för den delen ofta bara klev rätt in i stugan, möttes vi oftast av ett leende. Hon kändes sann och äkta och var aldrig någon annan än sig själv. Och så kunde vi alltid dela en kopp kaffe med henne och prata om ditt och datt, som hon brukade säga. Ofta om något som hon läst i dagstidningarna eller hört på radion. Kanske pratade vi om barnbarnen och hur det gick för dem. Eller så klappade vi katterna, Målle och Kickan, hennes älsklingsdjur, som hon också månade om.

Hon kom från enkla förhållanden, men med stolthet i rösten berättade hon både om sina första år på Rullbo i Trångsviken där hon föddes i en arbetarbostad och om åren i Per Albin-torpet i Åse dit familjen flyttade i mitten på 1930-talet. Hon berättade om skolläraren i Trångsviken, vilken tyckte att hon hade läshuvud och att hon borde läsa vidare. De tuffa tiderna gjorde dock att hon i stället fick börja jobba efter sista skolåret. Men sin fantastiskt vackra handstil, som grundats under skolåren, hade hon med sig livet ut.

De senare åren präglades av ohälsa, som visserligen plågade henne, men som aldrig på allvar tog över hennes humör.

Men så kom verkligheten ikapp oss en novemberdag.

Det sista kapitlet skrevs tidigt en förmiddag när ljuset kom tillbaka efter att ha abdikerat under alla mörka grådagar. Då fick hon somna in utan plågor på kammaren hemma i Krokom, där i sista kåken på vänster sida efter Offerdalsvägen. Det var en dag som gjord för att segla i väg.

Sönerna Tomas, Stefan

och Mikael

Mer läsning

Annons