Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rosor som besvärjer döden

/
  • ”Någon särskild emancipatorisk agenda har jag inte, böckerna blir som de blir. Det är svårt att göra en pamflett av Lo”, säger Sara Stridsberg. Foto: Scanpix

Med flickrummets rosor och vackra klänningar bjuder Sara Stridsberg döden motstånd. Hennes nya roman, ”Darling River”, är en studie i suggestiv misär, en tragedi om en viljelös flicka som inte vill växa upp.

Annons

Flickungen Lo lever på sockervadd och alkohol. Sina lyckligaste stunder i livet har hon, ännu plattbröstad, tillsammans med sina älskare på en stinkande flodstrand.

– Oavsett vad man kan tycka och tänka om det upplever hon att hon får kärlek vid floden, hon upplever omsorg och att hon har en öm blick på sig, säger Sara Stridsberg.

Med ”Darling River” har hon skrivit en drömsk berättelse om det sexuellt utlevande barnet, om en sorts Lolita. Av sina förhandsläsare har hon fått höra att den är mörk och svart.

– Och så är det nog. Men jag tänker själv att det alltid finns något utopiskt i det jag skriver.

Det är inte första gången hon rör sig i samhällets yttersta marginaler. Och även tidigare har hon gjort misären förförisk, skildrat ett närmast svulstigt elände.

Med ”Drömfakulteten” skrev hon sig rakt in i den svenska litteraturhistorien med en vindlande, egensinnig fantasi om Valerie Solanas, mest känd som manshataren som sköt Andy Warhol. Stridsberg berättade om en sårig, kaxig kvinna som försörjer sig som prostituerad.

Med lätt och mjukt tonfall talar Sara Stridsberg om sina böcker. Omöjliga och destruktiva kvinnor, ja. Men mitt påstående om att hon skildrar det oanständiga köper hon inte. Solanas är visserligen prostituerad, men snarast asexuell, resonerar hon.

– Lo lever i sin sexualitet, men oanständig vet jag inte.

Medan Valerie ville för mycket har Lo inga anspråk alls. Framför allt vill hon inte bli stor. I baksätet på sin fars bil glider hon fram i väntan på en försvunnen mor som inte kommer tillbaka. Att skriva om en människa som inte kräver några rättigheter var den största utmaningen.

Det är lätt att se på hennes liv som ett ickeliv, eftersom vår tid är besatt av utveckling och vilja. I själva verket kanske vi är mycket mer i händerna på våra omständigheter än vad vi tror.

Sara Stridsberg säger att hon färgas av det hon skriver, eller om det är tvärtom. Den eufori hon kunde uppleva med ”Drömfakulteten” fanns inte när hon skrev ”Darling River”.

Smittan från den här boken har snarare varit att skamsen gå genom världen, jag har känt mig ganska mycket som Lo, grotesk och förstörd, som en sjuk insekt som wobblar fram längs vägrenen.

Romanens mest outhärdliga partier handlar om aborter och födslar av ödleliknande foster. Könet är ett öppet sår och kroppen blottade inälvor. Parallellt med berättelsen om Lo skriver Sara Stridsberg vidare på Vladimir Nabokovs klassiska roman. Redan långt inne i sin egen berättelse läste hon för första gången hans ”Lolita”.

Det jag inte visste och som jag blev så drabbad av var att Lolita dött i barnsäng. Det finns bara med i förordet, i en enda mening, men det var något med det här barnet som står med ena benet i barndomen och det andra i graven. Jag blev sorgsen över hur kort hennes liv var, och att det var i barnsäng hon dog, det var så förtvivlat.

Mer läsning

Annons