Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Robert Sundberg: Skrämmande om internet och dess plattformar

Är det gratis är det antagligen du som är produkten som säljs. Så är det med många massmedier, exempelvis reklamfinansierad tv och radio och annonsblad. Ja, dagspressen finansierades länge främst av intäkter från annonser.

Med internet har ett nytt massmedium växt sig starkt. Dess kultur, som i hög grad kommit från Silicon Valley (utanför San Francisco) i Kalifornien var av ett speciellt slag.

Den var en kombination av teknikuppfinnande, företagsdrivande ingenjörer och frihetsälskande antiauktoritära av både vänsterflummigt hippieursprung och nyliberala, antistatliga skeptiker. De förenades i slogan som att information vill vara fri.

Om man i fri lägger begreppet gratis leder det till en viss finansieringsmodell: annonser. Hur ska annars intäkter för utformning av internetbaserade tjänster erhållas?

Med en sådan affärsmodell fås en viss logik. Det är att, likt reklam-tv, ta till trick för att hålla kvar publiken. Och det är det som de plattformar, teknikföretag, som växt sig jättestora varit bra på.

De skapar nätbaserade produkter som skapar beroende och väcker känslor. Det är användarna som fås att göra arbetet och ge sin uppmärksamhet till dessa plattformar, och ge omfattande information om sig själva.

Denna information säljer teknikföretagen till annonsörer som kan nå de personer, (möjliga) kunder, som de vill nå med sina (sälj-)budskap. Teknikplattformarna erhåller enorma mängder värdefull information som de kan sälja till de som vill betala för den.

Plattformsföretagen blir därmed stora, rika och lönsamma. De bevakar sina monopolliknande roller och köper upp uppstickare, kompetens och påverkar lagstiftarna, de folkvalda. Med framgång på samtliga områden, hittills.

För opinionen har svängt så teknikjättarna får allt större del av allmänheten emot sig, eller betraktas med allt mer kritiska ögon. Presidentvalet i USA 2016, och brexitomröstningen samma år, var ögonöppnare i detta sammanhang.

För teknikjättarna, facebook, twitter, google, youtube och några få till, har tjänster programmerade som gynnar extremism och extremt innehåll. Och driver användare åt extremt håll på politiska områden.

De två författarna gör en övertygande genomgång av läget på internetfronten och de fåtal jätteföretag vars nättjänster gynnar politisk extremism.

Det är deras matematiska styrfunktioner, algoritmer, som bidrar till det. De är utformade för att gynna material som väcker (starka) känslor.

Och (politiskt) extremt innehåll väcker mer känslor än det som är mittenliggande, modest, sakligt och försiktigt.

Om allt detta handlar Martin Gelin och Karin Petterssons bok Internet är trasigt (Natur & Kultur). De två författarna gör en övertygande genomgång av läget på internetfronten och de fåtal jätteföretag vars nättjänster gynnar politisk extremism.

De har bidragit till den högerextrema politiska våg som finns nu med Donald Trump som främsta, om än inte värsta men största, exempel.

Gelin och Pettersson tar upp de tendenser som trots allt finns för att laga det internet som är trasigt. Självsanering och möjligen lagstiftning. Frågan är om de hjälper.

Deras framställning är skrämmande och förslagen till förbättringar verkar inte räcka.